Kategori: Allmänt

Att lära sig skriva referenser är en del av den akademiska världen, som har fler bottnar. En är förstås den korrekta och tydliga delen, som visar att forskaren är påläst och noggrann och hänvisar till korrekta källor. Men en annan del handlar om vilka man refererar till och hur, dvs en slags symbolvärde. Många vittnar om oron för att inte ha med referenser till "rätta" personer exempelvis vid forskningsansökningar – tänk om inte den sakkunnige själv finns med; hur påverkar det ansökningen?

Att börja med att läsa referenslistan i en forskningsrapport eller artikel är också vanligt. Här kan man oftast direkt avläsa vilket paradigm som forskaren placerar sig inom och, om man är insatt i området, på kort tid se om "rätt" referenser är inkluderade.

I Anthony Graftons bok om fotnotens historia berättas om Harry Belafontes möte med den akademiska världen och hur han gick till biblioteket med en lång lista med de referenser som han hittat i sina texter. Bibliotikarien tyckte listan var alldeles för lång och bad honom skära ner och bara ta de nödvändigaste. Belafonte svarade: "Jag kan göra det enkelt, bara ge mig allt  ni har av Ibid".

Det gäller således även att vara insatt, för att förstå det roliga… Det är en ytterligare en del av den sköna konsten med referenser!

Visst är det på liknande sätt med musik – fråga någon om vilka låtar en person förknippar med sin tonårstid och ganska så säkert kan man placera tidsandan och ibland till och med tro att man känner den personer och vilka åsikter som är förknippade med den musiksmaken.

 
Läs även andra bloggar om referenser, fotnot, akademi, musik

… att man inte ser vad du tänker" 

Den kommentaren, bland flera andra som pekar på "akademiska etikettsbrott",  har Annelie Bränström Öhman fått under sin karriär som litteraturvetare. I boken Genus och det akademiska skrivandets former problematiseras och analyseras förhållandet mellan text och form, kropp och rum, i det vetenskapliga skrivarbetet av flera kvinnliga forskare.

Jag är mycket intresserad av skrivandets olika genres, betydelser och symboliska värde. Men också av alla processer kring när texter ska granskas av andra/varandra inom akademin, i uppgift att få den ännu bättre, mer klarsynt, kanske till och med briljant i sina formuleringar. Men hur svårt är det ofta inte att skilja på person och text, och hur svårt är det inte att både ge och ta kritik på ett sätt som är utvecklande  och kreativt istället för nertryckande.

Gunnar Handahl skriver om detta i artikeln "kritiska vänner", och menar att det inte bara är forskare som bör utsättas för granskning i syfte att utvecklas, utan även högskolepedagoger. Men det ska ske i en anda av välmening och med ett tydligt syfte och mål.

Imorgon är det Pedagogisk dag på Malmö högskola, Hälsa och samhälle, som ska handla om undervisning på avancerad nivå. Jag ska prata om masterprogrammet i sexologi och erfarenheterna  vi har så här långt, utifrån en rapport jag skrivit i högskolepedagogik: Master i sexologi – pedagogiska utmaningar och resurser (inom kort tillgänglig på MUEP – Malmö University Electronic Publishing).

Här kommer Street player med Chicago (som jag spelat lufttrumpet till många gånger;-) även om jag inte vet om just denna konsert kommer från Grant park i Chicago.

Läs även andra bloggar om genus, akademiskt skrivande, högskolepedagogik, master i sexologi

Har tagit ett par bloggfria dagar, firat halloween med barn och ungdomar här hemma, varit hos vänner på middag och njutit av några lediga höstdagar!

Och nu har jag valvakat inatt; hoppades som så många på att få vara med om att historia skrivs och så blev det! Obama är USA:s näste president och det var gripande att höra hans tal i Chicago, inför alla människor som stod där förhoppningsfulla, entusiastiska och medvetna om att deras röst blivit hörd och att en förändring kommer att ske. Hur mycket som är realistiskt att hoppas på är förstås svårt att veta.

För många, många år sen stod jag också där i parken, i Chicago, som sextonåring,och lyssnade till gruppen Chicago. Kanske är det helt förmätet att jämföra, men det var ett lyckorus att uppleva den första riktigt stora livekonserten med en rockgrupp som spelade inför tusentals lyriska människor på hemmaplan. 

Men nu är det 2008, och en annan son sjunger – Yes we can!

Ibland stannar man upp – reflekterar, tittar och bara förundras. Jag ser mina närmaste som på nytt, tänker på vänner, arbetskamrater som också är mina vänner och alla andra som betyder mycket för mig! Vilken tur att vi finns här – samtidigt – på denna jord.

En del skrattar åt di Leva, jag ler med honom. En sån livsglädje och sån  underfundig enkelhet.

"Du och jag är mikakler här"  (en hälsning till kära grannar som har suttit på vår veranda sena sommarnätter och spelat gitarr, sjungit och bara njutit av gemenskapen). En påminnelse nu när höstmörkret på allvar lägger sig över vårt villakvarter.

Var i går i Skövde och föreläste för särskolepersonal som har studiedag under elevernas höstlov. Det är alltid lika roligt att träffa engagerade rektorer, utbildningsansvariga, lärare  och assistenter i särskolan! Alltsom oftast vill de veta det senaste som skrivits, vare sig det gäller forskningsrapporter, undervisningsmaterial eller lättläst skönlitteratur. Det är personer som brinner för sitt arbete och som för det mesta arbetar under chefer med höga visioner för sin verksamhet.

Igår visade det sig att många använder min lättlästa bok Drömmen om Danskungen och läser ur den i tjej- och killgrupper. Det är en fantastisk känsla när de böcker man skriver når den målgrupp man hoppas på!

Flera blev dessutom intresserade av Emma-böckerna, som inte lika tydligt ´vänder sig till unga med intellektuella funkionsnedsättningar, men väl till alla som behöver/vill läsa mer lättlästa texter med "tyngd" i innehållet.

Nästa vecka är det pedagogisk dag på högskolan i Malmö och då ska jag berätta om mina erfarenheter so far med masterprogrammet i sexologi. Jag kommer framförallt att utgå från mitt rapport i högskolepedagogik; Master i sexologi: pedagogiska utmaningar och resurser (kommer snart att läggas ut som pdf-fil på Muep, som är högskolans nätbaserade publiceringsportal).

Så här på kvällskvisten är det härligt att lyssna till Bo Kaspers Hon är så söt när hon sover…

Läs även andra bloggar om tredje uppgiften, särskolan, sexologi, unga med intellektuella funktionsnedsättningar, lättläst

Läser med stor entusiam och igenkännande Billy Ehn och Orvar Löfgrens bok Hur man blir klok på universitet. Det är en etnografisk, kvalitativ studie, som beskriver akademin inifrån. Här granskas korridorssnack. seminariekultur,  teamanda, upptäckargläda, rivalitet och konkurrens i en salig blandning – precis som i den akademiska vardagen! Det är himmel och helvete på samma arbetsplats, som någon sa!

Hur gör man för attt lära sig alla oskrivna regler som (blivande) akademiker? Och hur hanterar man alla blandade känslor inför och inuti den akademiska världen, inför kolleger och inför olika sätt att nå forskningsresultat? Inför den enes beviljande av forskningsmedel och den andres (återigen) nekande av detsamma?

Egentligen är det märkligt att inte fler deckare på temat " Professorns död!", "Doktorandens tvivlande moral" eller "Det vetenskapliga slutet" skrivits.

Det är (ännu) en idé, av alla skönlitterära som snurrar i mitt huvud.

LÅt oss lyssna på Unwritten…

Läs även andra bloggar om akademin, klokskap, etnografi

På tio år har attityder till människor med olika sexuella variationer förändrats mot en mer tillåtande syn. Aftonbladet skriver idag om nya lagar, höjda röster och om homosexuella som har tröttnat på att huka sig.

Frågan om könsneutrala äktenskap debatteras och utreds just nu och det verkar som att det kommer att träda i kraft inom kort. Att kärlek och attraktion inte har med bestämda kön att göra är helt klart och visst ska alla ha samma rättigheter och skyldigheter, oavsett sexuell läggning.

Det ber vi för denna weekend, tillsammans med The Ark!

Läs mer på RFSL:s hemsida!

Under veckans konferens "Internetdagarna" i Stockholm pågick en en paneldiskussion som utgick från hur nätet inte bara förändrar vad och hur människan gör saker, utan även vem hon är! Det här är, enligt Per Gudmunsson (ledarskribent på SvD) något vi knappt hunnit börja fundera över.

Dagens unga har vuxit upp med internet, som något lika självklart som rinnande vatten. Det här innebär förstås ett helt annat sätt att förhålla sig till en teknik som kanske äldre fortfarande ser på med skepsis.

På samma sätt som internet förändrar synen på vem människan är, så har sexualiteten i den moderna  västvärlden knutits an till den sanna naturen och det är genom vårt kön som vi förväntas finna oss själva och vår plats på jorden, menar sociologen Jeffrey Weeks i sin klassiker Sexuality. Tidigare har man varit upptagen med själva utlevandet av sexualiteten, vilket innebär en historisk brytpunkt gällande betydelsen av sexualiteten i samhället.

Här följer en kombination av internet och kärlek i en musikalisk blandning av Hellogoodbye!

 

Läs även andra bloggar om Internetdagarna, nätkulturer, sexologi, kärlek

På masterprogrammet i sexologi är majoriteten kvinnor. I första kullen är det två män, i den andra tre. En studie av Fugl-Meyer & Giami 2006 visar att av dem som idag arbetar som svenska yrkesverksamma sexologer är 78 procent kvinnor och 22 procent män vilket bekräftar bilden av sexologin som ett kvinnodominerat område.

Det här kan analyseras ur flera aspekter. Ett är hur sexuella normer, beteendemönster och koder är kulturellt kopplade till kön, och frågan är vilka konsekvenser dessa genusaspekter får i en professionsuppbyggnad. Pedagogiskt innebär detta att diskussioner, grupparbeten och reflektioner i stor utsträckning riskerar att utgår från s.k. kvinnliga perspektiv.  Ett sätt att möta detta är att lärarna på masterprogrammet både är män och kvinnor, ett annat att tydligare knyta an genusaspekter i utbildningens kursutbud. Ytterligare sätt är att långsiktigt sträva efter att locka fler män till utbildningen – hur gör man det på bästa sätt?

Och ska man bara välja en, så blir det kanske…. Robert Plant! Jag menar en låt, förstås!;-)

Och Jimmy Page är inte så tokig heller, så – ja, vi vill ha fler!

Läser just nu musikern Mark Oliver Everetts självbiografi "Saker och ting som barnbarnen borde veta" – en berättelse om rockmusik, död, kärlek, galenskap och en osannolikt tragisk uppväxt. Och så blev det så bra sen – på ett sätt….

Funderar sen över vad jag själv skulle skriva, om jag tänkte mig en bok riktad till blivande barnbarn. Skulle den handla om drömmar som förverkligats eller om de visioner som finns kvar? Är det allt som hände som är intressant, eller det som jag önskat skulle hänt? Eller det som jag hoppas på ska inträffa?

Vill jag själv läsa min mormors eller farmors bok till sina barnbarn? Ja, otvetydligt finns det en spänning i att tänka sig att lära känna sina mor- och farföräldrar på ett nytt sätt, än i just deras roller som mor- och farföräldrar.

Tänker sen vidare på mina ungdomsböcker och hur lätt det faktiskt varit för mig att tänka mig in i att vara tonåring igen. Vad beror det på? FInns alla våra åldrar inom oss, så åtkomliga om vi bara vill? Eller är det olika vad man kan, vill, orkar minnas?

Här är en låt med rockbandet Eels – så mycket glädje i en låt, vars låtskrivare upplevt så mycket tragik. Ännu en livets paradox

 
Läs även andra bloggar om kärlek, musik, litteratur