Vems blick är den rätta?

”Långt ute i Söderhavet ligger ÖN – i eget majestät, bortglömd och paradisisk under palmerna.” Så står det på baksidan av Lotta Lundbergs nya bok ÖN, som jag hade förmånen att få  i förväg av henne och förlaget. Nu har jag snart läst klart denna thrillerliknande berättelse. Västvärldens syn på paradiset krockar med en annan sexualmoral och andra tabun, och frågan är vems blick som är den rätta?

Upprinnelsen till boken är ett verkligt rättsfall, där turister anmäler en ö för det som de uppfattar som sexuella övergrepp på barn. Lundberg ger varken svar eller antyder hur hon själv ställer sig i frågan, utan låter läsaren själv reflektera kring tabun och sexualmoral.

En annan resa, som jag själv nu ska göra i realiteten, är till Hollywood. Där sätts måhända också moral och utseendeideal  på sin spets, samtidigt som möjligheter öppnas för vissa och stängs för andra. För egen del handlar det om forskning och skrivande – kanske inte lika glamoröst, men vem vet?!;-) Kanske man som medelålders forskare äntligen blir upptäckt eller så får man fortsätta laga lasagne här hemma när man är åter!;-)

 

 

 

 

 

”Hångla mer!”

Nej, det är inget inlägg i någon av kurser i sexologi på masterprogrammet vid Malmö högskola. Det är Klas Hallberg som använder sig av metaforen ”hångla” i en vidare mening för att beskriva själva livets mening i sin bok ”Hångla mer!” Det handlar om att ge sig hän, att uppleva sorg, glädje, lust och smärta fullt ut.

Motsatsen är att alltid skärpa sig, lugna sig, avvakta, visa hänsyn – när det gränsar till självutplåning. Eller att helt enkelt leva ett alltför tråkigt liv.

Det bör finnas en strävan efter sin egen sanning, menar Hallberg. Och en strävan efter att försöka vara en så god människa som möjligt. Och kunna koppla av och njuta av sin egen illusion om livet.

Skapa och vila
Sträva och förlåta
Vara ambitiös och acceptera

Som Hallberg skriver: Leve hånglandet! Värt att tänka på när vinden och snön viner utanför fönstret, även i Skåne. Annat hångeltips – sjunga gospel!;-)

,

Veckans läs- och lyssnartips

Berättelser är härliga; både att lyssna på, läsa och att skriva själv. Och vad glad man blir när andra läser ens egna berättelser! Fick nyss veta att ett bibliotek i Malmö valt ut min lättlästa bok Drömmen om Danskungen som Veckans lättläst!

För länge sen läste jag den fascinerande boken ”Kvinnor som slår följe med vargarna”. Författare var Clarissa Pinkola Estés, fil. dr och jungiansk analytiker och därtill ”cantadora”. Det betyder historieberättare, och Estés betonar vikten av mångkulturella sagor, myter och legender som ett sätt att återupprätta kontakten med sin kreativitet och sina rötter. Kärleken, sexualiteten, arbete och vardagslivet får då en större mening.

Den narrativa metoden som utgår från berättelser är också användbar inom forskningen. I Memory, Identity, Community. The Idea of Narrative in the Human Sciences (1997) menar Lewis och Sandra Hinchman att det mänskliga tänkandets aktiva och självskapande beskaffenhet kan fångas just i berättelser. Dessutom öppnar den narrativa metoden upp för en mångfald av olika berättelser där kulturella och etniska olikheter får ta plats och ”herreberättelsen” ifrågasätts.

Enrique Peres, kollega på Fakulteten för Hälsa och samhälle, har precis fått sin bok Från politisk flykting till docent utgiven. Eftersom jag själv hade förmånen att läsa och kommentera manuset innan det gick i tryck, så vet jag att det är en bok där en persons röst också ger återklang i flera kulturers olika röster. Det är en spännande och gripande berättelse, och också en viktig påminnelse om en av många anledningar till att människor lämnar sitt hemland för att söka sig ett nytt.

Nysläppt är även min favorit (nu måste jag ju framhålla Göteborg, för att inte som nyinflyttad Malmöbo helt svika mina tjugofem år på västkusten) Håkan Hellströms album 2 steg från paradise. Ett album att ”förlora sig i, att famna från början till slut, och fem gyllene ögonblick att älska” skriver GP. Kan man formulera det bättre?! Musikaliska berättelser ur livet, som är underbart sorgliga, upplyftande och glädjesmittande! ”Berätta nåt sörjligt, så vi får gråte lite” som de sa i min födelsebygd värmland för länge, länge sen…

Tid att skotta, tid att leva

Så var det dags för sportlov. Det som skulle bli en veckas ledighet med avkopplande aktiviteter ser ut att fortsätta i samma tuffa snöskottaranda som hittills. Skillnaden är bara att jag nu är gräsänka och får försöka klara detta själv tillsammans med mina döttrar. Men oro för att tak ska rasa av snömängden och att man inte ska kunna ta sig iväg till affären eller halka och bryta benen ger också en tankeväckande dimension till livet; som vanligt handlar det om alla dessa små detaljer i vardagen som vi tar för givet och som gör att vi kan oroa oss för andra saker än att få mat på bordet och rädsla för ohälsa.

Har just läst ut Randy Pausch Den sista föreläsningen. Kanske kommer några bloggläsare ihåg den video jag la ut för något år sedan med den döende professorn född 1960. I hans bok sammanfattar han sin livsåskådning och det som han vill bli ihågkommen för. Även om det bitvis finns en amerikansk ton i boken, som känns lite främmande för en svensk, så är det ändå en påminnelse om livets skörhet. Vad skulle du vilja göra i ditt liv om du visste att du bara hade 3-6 månader kvar att leva? Vad är viktiga saker att vidarebefordra till dina barn, om du har några? Hur vill du behandla andra och bli behandlad själv?

Som ogift svarade Randy på frågan hur han kunde bli så framgångsrik så tidigt i livet med: ”Ring mig klockan tio på fredagkväll på jobbet så ska jag berätta!” När han senare som 39-åring gifter sig och i snabb takt får tre barn är det andra saker som blir först prioriterade på livslistan även om glädjen till jobbet inte försvinner. Men en sak är säker, menar Randy: Tid, precis som pengar, måste behandlas med omsorg.

Nu ska jag ta ledigt från datorn, från jobbet (som jag vanligtvis knappt gör även om jag är ”ledig”) och umgås med de barn som fortfarande bor hemma och vill vara med mig. Kom och spela ”Finns i sjön” ropar nu den yngsta!

 

Samtalet som ”förlossningskonst”

Det reflekterande samtalet har uppmärksammats och värdesatts som en viktig kunskapskälla ända sedan Sokrates levde. I boken ”Vad är ett universitet? Universiteten i historisk belysning” (red Franke-WIkberg) beskrivs hur han gick omkring på gatorna och talade med folk och genom att ställa motfrågor istället för svar på de frågor han fick så utvecklades ett sätt att frigöra kunskap som Sokrates kallade ”maieutik” (förlossningskonst).

Den som såg tv-programmet professorn och Timotei häromkvällen förundrades kanske precis som jag över hur Arne Naess på ålderns höst börjat tala med sin lilla tyggrid, som han bär med sig överallt. Hustrun svarade med ett snett leende: ”Det är för att Timotei aldrig kritiserar Arne, vilket jag gör”. Trots detta var hon med i leken och var alltsom oftast Timoteis röst. Kanske var det också en gammal akademikers  – Naess blev som 27-åring den yngste professorn i Norge på sin tid – protest mot ett helt yrkesliv där kritiken är en central del i utvecklingen av kunskap.

I boken ”Reflekterande forskarhandledning” av Appel och Bergenheim poängteras gång på gång vikten av samtal. Men också vikten av lusten och inte bara plikt under arbetet med att utveckla ny kunskap. Albert Einstein lär ha sagt (se boken Albert Einstein: The Human side: New glimpses from his archives” av Hoffman & Dukas:

”Ingenting riktigt värdefullt kommer från ambition eller från en pliktkänsla; det kommer snarare från kärlek och tillgivenhet till människor och till objektiva ting.”

Glädjen över att reflektera, diskutera och vända och vrida på olika sätt att se och tolka tillvaron är ofta stor när vi ses i Ämnesgruppen i sexologi eller på seminarier på KÖSSA (Forskningsprogrammet Kön, sexualitet och socialt arbete) på fakulteten för Hälsa och samhälle vid Malmö högskola. Hoppas vi kan behålla det så, med eller utan varsin egen liten Timotei! Man kanske inte vet vem man är längre fram i livet. Visst var det länge sen vi hörde Håkan? Denna märkliga, spruckna röst…. med sån känsla

Du är vad du läser

Den prisbelönta bokbloggen Bokhora har antagit Hans ” Du är vad du läser” Perssons utmaning att lista de författare som man har läst antingen allt eller nästan allt av.  Jag går runt i mitt hus och tittar i bokhyllorna som finns i olika rum. I ett rum är det mängder av barnböcker; efter att ha haft småbarn i huset i mer än tjugo år så är förstås Astrid Lindgrens en favorit. I ett annat rum står skönlitteratur. Så fort jag flyttade hemifrån så gick jag med i olika bokklubbar för att fort få massor av egna böcker. Ganska urskillningslöst damp Månadens bok ner i brevlådan och Bra böckers lexikon fyllde snabbt ut en egen hylla. Sen kom en period då jag insåg att det här går inte. Jag kommer inte att få plats. Jag måste gå ur bokklubbarna och istället bara köpa böcker på bokrean. För att dämpa mig skrev jag små kryss på ”fynden” och ibland förbeställde jag även påsar. Lisa Alther, Inger Alvén och Marilyn French öppnade mitt feministiska hjärta.

Bakom mitt skrivbord står en annan bokhylla och här kan man finna allt från Steinar Kvales Den kvalitativa forskningsintervjun till Joyce McDougalls Kärlekens många ansikten. En psykoanalytisk undersökning av sexualiteten.

Nu går jag till nattduksbordet och där ligger som vanligt en jättehög; Kerstins Ekmans Mordets praktik blandas med Jonas Gardells Jesus, Per Olov Enquists Ett annat liv, Alice Munros Kärlek, vänskap och hat och Isabel Allendes Ödets dotter. Och PD James. Jag älskar deckare emellanåt. Åsa Larsson och Karin Alvtegen (förresten släkt med Astrid Lindgren) är svenska favoriter.

Men allra mest läser jag nog sånt som aldrig publicerats och troligen inte heller kommer att göra det – åtminstone inte av traditionella bokförlag. Det är studenttentor, papers, utkast, förslag, intervjuutdrag, mejls, bloggar, uppsatser, idéskisser, forskningsansökningar, etikprövningar med mera med mera….

Vad säger då allt detta om mig? Kan man definiera mig som person utifrån mitt läsande? Tolka mitt inre, säga något om min personlighet? Njae, möjligen verkar jag väldigt splittrad och ofokuserad. Eller – med en positiv tolkning – öppen, nyfiken och intresserad. Beroende på dagsform väljer jag olika svar. Ett vet jag dock – tråkiga böcker får inte vara för tjocka om man ska läsa i sängen innan man somnar. Vådan av det har en nära kollega berättat om…

Men med böcker omkring sig känner man sig iaf aldrig ensam. Så här vackert sjunger sångerskan Helena Ek, som medverkade på vår julkonsert i lördags med Varbergs kammarkör.

Livet är ett själstillstånd

Så lyder en replik ur filmen ”Välkommen, Mr Chance!” med Peter Sellers. I en intervju i HN :s lördagsbilaga i sept-okt fick jag frågan om vad sexologi är och svarade att det verkligen inte bara handlar om den sexuella akten, utan också om självbild, identitet, relationer, samhällsfenomen , kulturella normer och förhållningssätt. Ja, om livet självt!

För mig innehåller ämnet sexologi många existentiella frågor; vem är jag? vad vill jag med mitt liv? hur ska jag leva mitt liv? ska/kan/vågar jag skaffa barn? ska jag leva ensam eller tillsammans med någon? duger jag? känner jag mig älskad för den jag är? etc.

LIvet är ett själstillstånd. När Lill Lindfors och Agneta Lagercrantz samtalar om livet från A till Ö i boken ”Sa du gula höns?” kommer det fram till att livet känns så mycket starkare de gånger vi kan fånga ögonblicket precis som det är. ”Det är när vi inte försvinner bort i tankarna, utan öppnat sinnet utåg och tagit in det vi ser, hör och känner. Ett tillstånd som inbegriper hela människan, inte bara hjärnan.”

Jag lyfter ofta fram bredden i det akademiska ämnet sexologi och kanske ska jag börja säga att ämnet handlar om själstillstånd minst lika mycket som kroppstillstånd!;-)

Det regnar ute, ändå känner jag mig idag priviligierad i mitt yrke där jag kan sitta timmar vid datorn och arbeta med analyser, tentor och planering. Märkligt – idag känns allt ändå Happy – det är mitt själstillstånd. Just nu i alla fall.

, , , ,

”Från idiot till medborgare”

Karl Grunewalds nya bok är en tjock tegelstensliknande och beskriver en på många sätt förfärande historia om människor som blivit utnyttjade, utstötta och sedda som icke mänskliga. Boken tar upp historik, lagstiftning, ideologier och olika omsorgsformer. Fotografierna i boken visar på omänskliga förhållanden för människor i en utsatt och sårbar position; sällan får man ögonkontakt med personerna.

Jag känner Karl som en mycket hedersvärd person, som i sig nästan är en levande ikon utifrån sitt  engagerade arbete med framförallt omvandlingen från de stora enkönade institutioner till mindre hemliknande gruppbostäder.

Så, min enda invändning mot denna viktiga bok är varför titelns fortsättning är ”de utvecklingsstördas historia”. Både användandet av ordet, som jag vet att så många unga med intellektuella funktionsnedsättningar vänder sig mot, men framförallt att det låter som att ”de utvecklingsstörda” är en grupp som består av likadana människor, när det självklart handlar om individer med väldigt olika förutsättningar, precis som med oss alla!

I dessa dagar går debattens vågor höga på grund av ICA:s nya reklamfilm. På ett vis kan jag hålla med om att det kan upplevas som lite bakvänt att Stigs personal hoppar till och blir tysta när de träffar den nya praktikanten för första gången; ”de verkar aldrig ha träffat nån med Down’s Syndrom, stackarna!” sa en av mina döttrar om personalen. Men det är också lite kul när fördomar lyfts fram, som Sören Olsson skriver.
Kjell Stjernholm menar att det faktiskt rör på sig lite, när skådesplare med funktionsnedsättningar just nu är med i tre reklamfilmer i nationell TV.  Och tänk vilken fantastisk dokumentär det var om Ållateatern i Sundsvall häromkvällen!

Ute skiner solen på höströda och gula löv – och här inne sitter jag och snörvlar, hostar och nyser. Så kan också kontrasterna i livet upplevas!

 , , ,

Var är grekerna?

Igår blev missförståndets dag på grund av tekniken (och kanske lite slarv och stress för den delen). Själv älskar jag att messa – det är ett enkelt och snabbt sätt att hålla kontakt med nära och kära, var man än befinner sig. Min högertumme rör sig alltid vant över knapparna och tack vare att jag använder T9-ordlistan så kommer hela ord direkt. Men man ska också välja rätt ord av den lista som dyker upp… I går morse skickade jag följande sms till min man:

Trött efter en sen kväll igår. Kom iväg till mässan först nu.
Lämnade grekerna kvar i lägenheten.
Kram

För att göra en lång historia kort. Min man kom på eftermiddagen till Göteborg och hämtade både mig och GREJERNA (läs bagaget) som jag lämnat i lägenheten. Han muttrade nåt om greker i pluralis och bad mig sätta in linserna innan jag rör mobilen nästa gång…

I övrigt var det ännu en intensiv och kul dag på mässan. En av de roligaste upplevelserna är förstås att träffa läsare till ens böcker, men också bibliotikarier som berättar om läsarintresse.  Jag signerade böcker till läsglada ungdomar och böcker som ska ut till landets skolbibliotek och gymnasiesärskolor.

Sen gick jag runt och pratade med övriga förlag som jag har gett ut böcker på tidigare. LL förlaget berättade att exemplaren av Drömmen om Danskungen som de tagit med var slut och att de därför fått skriva beställningar. 

Bytte några ord med Bengt Ehlin från Gothia där Sven-Axel Månssons och min bok om unga och pornografi getts ut: Sex överallt, typ?!

OCh sen gick jag till Studentlitteratur, där jag tidigare gett ut Får jag lov? och Kärlek.nu. Ny för i år är antologin Ungdomar och sexualitet, där jag skrivit ett kapitel om unga med intellektuella funktionsnedsättningar: Man kramas mest.

Sen fredagskväll hemma med familjen med pizza och Idol…. somnade utmattad med bokdamm i näsan.

”Se mig!”

Så lyder titeln på Ungdomsstyrelsens rapport Unga om sex och internet. Här presenteras den senaste forskningen om ungas egna erfarenheter och attityder av att exponera sig sexuellt och sexuellt utnyttjande via interaktiva medier.

På löpsedlar kan man idag läsa med svarta bokstäver om hur nästan 2 procent har sålt sex, men givetvis vinklas det inte till att 98 procent aldrig har sålt sex. Det är en balansakt när forskningsresultat ska presenteras, och man som forskare kan ana sig till att det är de mörka sidorna som först och främst uppmärksammas.

När Sven-Axel Månsson och jag för ett par år sedan gav ut boken Sex överallt, typ?! Om unga och pornografi märkte vi att intresset inte blev så stort när våra forskningsresultat visade att de flesta unga faktiskt kan hantera den lättillgängliga pornografin utan att må alltför dålig tack vare fungerade strategier i form av främst trygga sociala nätverk. Självklart ska inte den mindre grupp som faktiskt mår dåligt vare sig negligeras eller bagatelliseras, men visst är det viktigt att allmänheten också får en känsla av allt som är bra i den unga generationen och allt som fungerar?

Inte minst ny teknik skrämmer ofta den äldre generationen och kan skapa ett avstånd. Genom att se internet som ännu ett sätt att kommunicera och interagera, båda socialt och sexuellt, kan man också se de positiva sidor som finns av att kunna ha fler arenor att verka på. Men, här finns förstås både de goda och de dåliga aspekterna av människors samspel.  Och de är dessa komplexa möten som är intressanta att veta mer om – inte att ytterligare svart-vitmåla världen.

Vad är det till exempel som driver unga människor till att lägga ut bilder på sig själva på nätet? Istället för att som vuxen ropa nej och fy, kan det vara spännande att fundera över dessa drivkrafter och bekräftelsebehov – behov som kanske vi alla har?!

Utifrån den forskning som jag själv medverkat i har jag sedan ”stöpt om” resultaten och skrivit en lättläst bok riktad till ungdomar ”Snyggast på nätet”, där jag försökt sätta mig in i varför och hur det kan kännas efteråt….

Mycket är allmänmänskligt, evigt och oföränderligt – även om medierna för att uttrycka det är olika!

, , , ,