Det är intressant att följa den uppmärksamhet som Jonas Gardells bok Torka inga tårar utan handskar och filmatiseringen av densamma fått. Som forskare jobbar man ofta hårt med att utföra den sk tredje uppgiften – spridning av forskningsresultat till allmänheten – men frågan är om inte fler även skulle satsa på kultur!?;-) Inte alla har varken förmågan, talangen eller viljan förstås, men när det gäller spridningen av kunskap om hiv så tror jag ingen forskare i landet fått ut budskapet så här tydligt.
Nåväl, själv gör jag mitt bästa med att skriva lättlästa böcker för dem som av olika skäl behöver mer lättillgänglig text (en lysande affärsidé, brukar min man säga, att skriva böcker för dem som inte läser!;-). En av böckerna har dessutom blivit musikal på en särskola, och jag har ofta berättat om detta eftersom jag är så stolt.
Nu är det dags för att åka iväg och sprida resultaten från min studie om svenska sexologer till Danmark. Det är dags för årets nordiska professionskonferens och temat är gamla auktoriteter ocn ny legitimitet. Det passar ju faktiskt riktigt bra in på mina resultat som bland annat visar på en förändring från en mer medicinsk och därmed manlig sfär inom sexologin, till en mer psykosocial och terapeutisk och därmed kvinnlig domän. Så ser det inte ut överallt i världen, utan snarare är detta en nordeuropeisk förändring.
Men åter till Gardells romanfigurer, som också funnits och finns på riktigt. Historien väcker sår och obearbetade minnen till liv, sa någon, och nu känns det faktiskt nästan som en nationell sorgeprocess. ”Some die young” och det är alltid sorgligt, men extra tragiskt är det när sorgen paras med de fördomar och tabun som har gällt i detta fall.