Läser just nu musikern Mark Oliver Everetts självbiografi "Saker och ting som barnbarnen borde veta" – en berättelse om rockmusik, död, kärlek, galenskap och en osannolikt tragisk uppväxt. Och så blev det så bra sen – på ett sätt….
Funderar sen över vad jag själv skulle skriva, om jag tänkte mig en bok riktad till blivande barnbarn. Skulle den handla om drömmar som förverkligats eller om de visioner som finns kvar? Är det allt som hände som är intressant, eller det som jag önskat skulle hänt? Eller det som jag hoppas på ska inträffa?
Vill jag själv läsa min mormors eller farmors bok till sina barnbarn? Ja, otvetydligt finns det en spänning i att tänka sig att lära känna sina mor- och farföräldrar på ett nytt sätt, än i just deras roller som mor- och farföräldrar.
Tänker sen vidare på mina ungdomsböcker och hur lätt det faktiskt varit för mig att tänka mig in i att vara tonåring igen. Vad beror det på? FInns alla våra åldrar inom oss, så åtkomliga om vi bara vill? Eller är det olika vad man kan, vill, orkar minnas?
Här är en låt med rockbandet Eels – så mycket glädje i en låt, vars låtskrivare upplevt så mycket tragik. Ännu en livets paradox
Läs även andra bloggar om kärlek, musik, litteratur
No comment yet, add your voice below!