Förutom forskningsböcker och artiklar skriver jag även lättlästa skönlitterära ungdomsböcker. Jag har funderat en hel del på vad det innebär, jämfört med att skriva akademiska texter. Kan författare, journalister, forskare formulera sina resultat, budskap och berättelser på ett mer lättillgängligt sätt? Och hur gör man det i så fall? Kan man skriva lättläst utan att banalisera innehållet? Om detta har jag bland annat skrivit i tidskriften Intra. Om flerhandikapp och inlärningssvårigheter i kultur och samhälle (http://www.intra.info.se/), där jag också är medarbetare.
Oavsett genre är det viktigt att skala fram det väsentliga och göra texten trovärdig. För att locka läsare är det förstås också viktigt att ämnet engagerar och lockar. Ett driv i texten som för läsaren framåt ökar motivationen och viljan att fortsätta läsningen.
När man riktar sig till läsovana läsare eller till dem som har skrivsvårigheter bör man vara mån om att inte förminska läsaren och att ta ämnet på allvar. Läsaren ska känna sig respekterad och delaktig. Men man ska inte "säga allt" i texten. En del får läsaren lista ut själv eller skapa sig en egen bild av. Läsupplevelse skapas helt enkelt under själva läsandet i läsarens huvud.
I mina ungdomsböcker om Emma, som hittills kommit ut i tre böcker på Argument förlag (http://www.argument.se/) vet man inte exakt hur gammal Emma är eller om hon har nån funktionsnedsättning eller inte. Hon brottas med samma funderingar och erfarenheter som många andra unga gör idag; föräldrar som eventuellt går skilda vägar, lycklig och olycklig kärlek, osäkerhet över det egna utseendet m.m. Det är helt enkelt lättläst, men med tyngd!
I min lättlästa bok Drömmen om Danskungen, LL-förlaget (http://www.lattlast.se) har huvudpersonen Anna ett intellektuellt funktionshinder, som hon kämpar med att acceptera. Anna bor i en gruppbostad och behöver stöd av personal, men vill helst stå på egna ben. Hon längtar efter en pojkvän och missförstånd uppstår.
Anna önskar att hon var som alla andra.
Hon vill inte behöva be om hjälp hela tiden.
Och hon skulle vilja ha en pojkvän.
Hon vill inte bo på en gruppbostad.
När Anna kliver in i sin lägenhet är det mörkt och tyst.
Nu orkar hon inte var glad för de nya möblerna.
Hon känner sig ensammast i hela världen.
Varför såg inte Danskungen henne?
Varför dansade han med den mörka tjejen hela kvällen?
Anna lägger sig i sängen och drar täcket över huvudet.
Nu vill hon sova och glömma allting.
Boken handlar om olycklig kärlek, att längta efter någon som man inte får. Men den handlar också om hur livet kan ta oanade vändningar och att nya öppningar dyker upp när man minst anar det, och det kanske känns som mörkast: Och om hur viktigt det är med humor när man tar kärleken och livet på allvar.