Vad hände?

Då var vardagen och jobbet igång igen – sedan mer än en månad! Vad hände? Hur kunde det gå från noll till hundra på en gång? Under dessa veckor har det varit konferenser, seminarier, styrgruppsmöte för vår nya centrumbildning CSS, föreläsningar för nya masterstudenter i sexologi och för allmänheten på Malmöfestivalen och däremellan förberedelser för dito och planering inför kommande arrangemang. Ikväll ska jag till exempel föreläsa för personal inom daglig verksamhet i Malmö stad.

Det mesta är skoj – var och en sak för sig, men känslan av intensiv tillvaro blir lätt pressad om det inte finns tid för eftertanke och reflektion – gärna tillsammans med andra men absolut med sig själv. Hädanefter ska jag boka in det i almanackan, hur tokigt det än låter, men just för att det inte får missas!

Att sommaren är kort brukar vi säga, men i år har den kommit tillbaka gång på gång. Glädjande på många sätt men också med obehagliga avbrott med intensiva oväder som resulterat i översvämningar av bostäder, museum, musiklokaler och en aula i högskolan där årets NACS (nordiska sexologikonferensen) ska gå av stapeln. Det innebär en viss ändring, då storföreläsningarna nu kommer att vara i Jubileumsaulan på SuS, för er som planerar att åka till Malmö 18-21 september.

Dessförinnan är det ett symposium om Sexualitet och funktionshinder i Sverige och Danmark 18 september i samarrangemang med Centrum för Öresundsstudier vid Lunds universitet. Som det ser ut nu är det redan fullsatt, så vi hoppas på en spännande dag.

Veckan efter är det dags för Socialchefsdagarna i Göteborg, och då ska jag hålla ett seminarium om kärlek, sexualitet och unga med intellektuella funktionsnedsättningar.

När hösten fått sitt obevekliga grepp om norden åker vi några kollegor från CSS till Kubas centrumbildning i sexologi CENESEX. Det ska blir spännande att ta del av deras verksamhet, både vad gäller forskning och masterprogram i sexologi och se om vi kan samverka framöver.

Och sen börjar mitt nya liv i november då jag har bokat in tider för reflektion och skrivande av artiklar och bokkapitel. Det är ju också min roll som forskare. Och kanske, kanske kommer det tid och medel för mer forskning och då börjar igen en fas av intervjuande, analyserande och så småningom nya presentationer av nya forskningsresultat. Och så fortsätter det, om och om igen – låter det tråkigt? Det är det inte!

”Jag tror sex kommit för att stanna!”

Den amerikanske komikern och skådespelaren Groucho Marx (1890-1977) är känd för sina  träffsäkra ”one-liners”. Ett av dem är ovan rubrik och det är också titeln på min installationsföreläsning som är den 14 juni kl 14 vid Fakulteten för hälsa och samhälle, Malmö högskola.

Det är intensiva dagar nu med både studenten, examinationer av masterstudenter och som sagt min egen befordran. Men så länge det är positiva saker som händer är det förstås lättare att orka! Man får passa på och ta vara på dessa tillfällen och spara dem i minnet för andra perioder – för med all sannolikhet kommer det ju svårare tider också;-)

I juli är det sedan dags för ännu ett WHO-möte i Geneve. Vi fortsätter enträget arbetet med utvecklandet av riktlinjer för dem som arbetar inom hälso- och sjukvård med sexuell hälsa. På samma tema blir det i samband med Malmöfestivalen en Skiftesföreläsning fredagen den 16 augusti kl 19 i ett samtal med journalisten Lars Mogensen. Mer info om detta kommer inom kort!

Men innan dess gäller det att passa på och njuta av det fantastiska vädret när hela naturen slår ut i blom tillsammans med alla vi som längtat efter värme, sol och ljus!

 

Kultur bättre än forskning?

Det är intressant att följa den uppmärksamhet som Jonas Gardells bok Torka inga tårar utan handskar och filmatiseringen av densamma fått. Som forskare jobbar man ofta hårt med att utföra den sk tredje uppgiften – spridning av forskningsresultat till allmänheten – men frågan är om inte fler även skulle satsa på kultur!?;-) Inte alla har varken förmågan, talangen eller viljan förstås, men när det gäller spridningen av kunskap om hiv så tror jag ingen forskare i landet fått ut budskapet så här tydligt.

Nåväl, själv gör jag mitt bästa med att skriva lättlästa böcker för dem som av olika skäl behöver mer lättillgänglig text (en lysande affärsidé, brukar min man säga, att skriva böcker för dem som inte läser!;-). En av böckerna har dessutom blivit musikal på en särskola, och jag har ofta berättat om detta eftersom jag är så stolt.

Nu är det dags för att åka iväg och sprida resultaten från min studie om svenska sexologer till Danmark. Det är dags för årets nordiska professionskonferens och temat är gamla auktoriteter ocn ny legitimitet. Det passar ju faktiskt riktigt bra in på mina resultat som bland annat visar på en förändring från en mer medicinsk och därmed manlig sfär inom sexologin, till en mer psykosocial och terapeutisk och därmed kvinnlig domän. Så ser det inte ut överallt i världen, utan snarare är detta en nordeuropeisk förändring.

Men åter till Gardells romanfigurer, som också funnits och finns på riktigt. Historien väcker sår och obearbetade minnen till liv, sa någon, och nu känns det faktiskt nästan som en nationell sorgeprocess. ”Some die young” och det är alltid sorgligt, men extra tragiskt är det när sorgen paras med de fördomar och tabun som har gällt i detta fall.

 

Från Färöarna och ForskarGrandPrix till fjärilar i magen…

När jag bloggar skriver jag oftast om konferenser, föreläsningar och publicerade böcker eller artiklar. Föreläsningar i länder som Portugal, Färöarna, Finland, Norge och möjligen Florida i USA kan säkert låta hur lockande som helst för den som alltid går till samma arbetsplats varje dag. Men allt för sällan skriver jag om det som ligger bakom det som på ytan kan se ut som ett glamoröst yrke, med resor runtom på jorden, möten med intressanta människor och uppnådda prestationer.

För mig innebär varje uppdrag fjärilar i magen. Hur ska det gå denna gång? Hur ska min föreläsning tas emot? Vilken utvärdering ska jag få? Kommer jag att kunna framföra mitt manus på engelska på ett tillräckligt bra sätt etc.? Går mitt budskap fram och kan jag förmedla mina forskningsresultat så att de blir förståeliga?

Och dessutom finns  förstås ett vardagspussel som ibland består av sjuka barn, att själv känna sig febrig eller ha migrän, ha bråkat med en tonåring eller nån annan familjemedlem eller sovit dåligt osv. Ändå måste man genomföra det man åtagit sig och ställa sig på en scen framför hundratals människor eller en mindre grupp mycket intresserade personer, som kanske själva tagit ledigt från sina ordinarie arbeten för att delta.

Så, vad gör man för att klara detta? Fokusera uppgiften och inte sig själv är regel nummer ett. Och klarar man det så finns oftast inspirationen och glädjen där i stunden. För trots allt så är jag också priviligierad och får vara med om väldigt mycket, som är roligt och stimulerande.

Imorgon är det till exempel dags för årets ForskarGrandPrix. Och jämfört med att föreläsa tre timmar, som jag gjorde i Lerum för några veckor sedan, så är det faktiskt väldigt svårt att korta ner allt till tre minuter! Så nu gäller det att hålla sig frisk och sova gott, för i morgon är det dags!;-) Fast tävlingsmomentet får man ta med en nypa salt,  för det  roligaste är att få  lära känna medtävlande från olika forskningsområden! Vilken bredd, vilka duktiga forskare!

Och vilka härliga musiker det finns – här fantastiska Eivor från Färöarna…. Snacka om att man blir trollbunden!

 

 

Mellan syrén och styrelsemöten

Visst är det en underbar tid när naturen blommar ut och vi återigen har förhoppningar om en ljuvlig och varm sommar? Just denna tid när man nästan blir tårögd (nåja, till viss del beroendes  på allergi) av allt det vackra omkring oss är också en stressig tid på året. Deadlines för rapporter, avrapporteringar, böcker, artiklar och dessutom möten av alla de slag gör att man knappt hinner njuta av årstiden.

Häromdagen var det förresten dags för det första styrelsemötet för mig i denna omgång av att sitta som styrelsemedlem i Svensk förening för sexologi. Senaste gången var i slutet på 1990-talet och fram till 2001, då jag avgick som kassör vid årsmötet i Visby. Nu är det återigen dags att diskutera föreningens framtid, riktlinjer för auktorisationer för sexologer av alla de slag och för medlemsskap i SFS.

Jag informerade också om årets World Sexual Health Day 4 september 2012, som har temat sexualitet och funktionshinder. Som styrelseledamot i WAS är jag också koordinator för dagen. Om det är någon som är intresserad av att anordna en aktivitet i sin hemort får ni gärna kontakta mig!

I Malmö kommer vi att vara på Stadsbiblioteket även i år mellan kl 13-16 och programmet blir en spännande blandning av föredrag av forskare, habiliteringspersonal och sexualrådgivare. Ingen anmälning krävs och arrangemanget är gratis, tillika ställer alla föredragshållare upp ideellt!

Det är förstås frestande att efter detta spela Euphoria, men eftersom jag trots allt bara jobbar halvtid nu under mitt tillfrisknande så jag tar det lite lugnare med min värmländska ”syster” Monica Z istället…

 

 

Ännu mer nytt

Nu har jag bytt webbplats för min blogg, så att all info går att hitta på samma sida som min hemsida. Hoppas det underlättar för intresserade läsare!

Äntligen är filmen från min föreläsning om sexolog som profession på En akademisk kvart klar! Duktiga tekniker kunde till slut rädda ljudet!

På torsdag är det dags för doktorand Malin Lindroths mellanseminarium på Institutionen för socialt arbete, Malmö högskola. Den träffande titeln är : När chans övertrumfar risk – en pragmatisk syn på sexualitet bland tvångsomhändertagna ungdomar. Så småningom ska materialet omarbetas bland annat till en SiS-rapport – mer om detta då.

Men dessförinnan är det idag dags för doktorand Jack Lukkerz att berätta om sitt avhandlingsprojekt om sexualkunskap i gymnasiesärskolan. Det är på Centrum för professionsstudier, Malmö högskola.

Imorgon berättar jag om mitt paper ”Hip to be crip?” Om crip teori, sexualitet och personer med intellektuell funktionsnedsättning på ett seminarium vid Centrum för genusvetenskap, Lunds universitet.

Så ser vardagen ofta ut för en forskare; isolerad skrivtid varvas med föreläsningar då tankar testas, omformuleras och ibland revideras i diskussion med andra forskare. Den ensamma tänkaren som så ofta symboliserar kunskap och kunskapsbildning finns sällan i verkligheten….

Till sist, den tråkiga nyheten om Whitney Houston som återigen visar hur sällan yttre framgång avspeglar sig i inre lycka. My love is your love – en hyllning till henne med en av de mest fantastiska låtarna!

 

Nästa vecka händer det mycket!

Nästa vecka – torsdagen den 25 november – är det dags för HARECS årliga konferens Handikappforskningens Dag. I år är det Kristianstad som är värd och temat är ”Deltagarbaserad forskning: från forskningsobjekt till medaktör”.

Jag har glädjen att få presentera mitt projekt som Forskningsplattformen Handikappvetenskap finansierar: Sexuell hälsa och sexualkunskap för unga med intellektuella funktionsnedsättningar. Precis som i mina tidigare studier (Får jag lov? och Kärlek.nu) ska jag intervjua ungdomarna för att höra dem själva beskriva sina erfarenheter och upplevelser. Det ställer förstås krav på intervjuarna när det gäller flexibilitet och val av ord och formuleringar. Men alternativet  – att fråga personal och föräldrar vad de tror att de unga tycker – är varken lika stimulerande eller angeläget för mig. 

Intervjuerna och de svar och reflektioner som jag fått av de unga med intellektuella funktonsnedsättningar har varit mycket betydelsefulla för mig i min utveckling både som forskare och som medmänniska. Kloka, bevingade ord som lärt mig mer om livet än många andras ord….

”Kärlek, känslor och att ta makten i sitt eget liv – det är det viktigaste! som en kille med Down’s Syndrom sa till mig för många år sedan. ”Hälsa dom det – alla som du pratar för” Så nu skriver jag det.

Och dessförinnan är det på onsdag den 24 dags för vår körkonsert med ”Vi kan sjunga gospel” som leds av Gabriel Forsss, klockan 19 i Johanneskyrkan. Bland annat sjunger vi Leonard Cohens Halleluja, vilket fler har gjort! Men jag tror det blir något extra med 250 lyckliga körsångare, som dessutom bland annat kommer att sjunga Queen, Robin och förstås gospel!

Även andra v-utbrott än vulkaner kan hota

Imorgon  bitti är biljetten beställd till den europeiska sexologikonferensen i Porto och i samband med det sammanträde med världsstyrelsen i sexologi, där jag är ledamot. Nu verkar hotet från vulkanutbrottet på Island ha minskat på flygtrafiken, men istället har jag fått ett ordentligt virus som framförallt satt sig på rösten. Vad ska jag göra utan min röst på en stor internationell konferens? Hur kan jag då kommunicera med andra? Är det meningsfullt ur professionell synpunkt, förutom att det förstås är trist och jobbigt att resa när man inte mår bra.

Jag kommer att tänka på docent Jens Rydströms  intressanta föreläsning på masterprogrammet i torsdags, och hans reflektioner utifrån crip-teori. Vem är funktionsnedsatt, och vad skiljer den personen från en ”vanlig”? Och vem bestämmer vad som är normalt och idealt? Just nu är det jag som är funktionsnedsatt. Och jag är en frustrerad ”funkis”, inte tu tal om det. Alla saker som annars kommer så lätt och snabbt ur min mun, stannar nu inne i mitt huvud om det inte utmynnar i ett hest ohörbart väsande. ”Va?” undrar närstående, andra ser mer frågande på mig när jag inte kan svara direkt på en fråga utan försöker kommunicera med hjälp av hemsnickrat teckenspråk. ”JAG KAN VISA DIG” säger vissa övertydligt och högt, medan andra börjar viska och själva gestikulera med händerna. Ja, intressant är det i alla fall att tillhöra ”dom andra”, ”dom funktionsnedsatta” och ”dom knepiga”.

Kanske kan man precis som i en av berättelserna i Jonas Karlssons novellsamling ”Den perfekte vännen” kommunicera genom olika låttitlar. Just nu skulle jag i så fall vilja förmedla känslan i soulsister; hey musikvän, syster  – med mitt eget tillägg; gör mig frisk! Och påminn mig om det priviligerade med att ha en funktionsnedsättning som förhoppningsvis är övergående.

 

Andras onormalitet – min normalitet

Så, dags att packa väskan och sätta sig på tåget igen – denna gång mot Linköping, en av mina gamla hemstäder från uppväxten. Få se om de kommenterar min blanddialekt, såsom många ofta gör. När jag väntar mig en intresserad fråga från publiken utifrån mitt föreläsningsämne, så kommer istället: ”Varifrån kommer du egentligen? Det har jag suttit och funderat på hela tiden när du pratat!”

Temat på årets konferens är Sexualitet och funktionshinder, och jag ska föreläsa om min forskning om unga med intellektuella funktionsnedsättningar. Samtidigt förbereder jag torsdagens konferens i Malmö tillsammans med fotograf Elisabeth Ohlson Wallin: Funktionshinder och sexualitet. Synligt i konst och forskning?

Mina reflektioner just nu handlar om normalitet, synliggörande och klokhet. Vad är det som är eftersträvansvärt och för vems skull? Vad är klokhet?  Vem kan man avfärda som dum, och varför? Är en funktionsduglig kropp alltid den vackraste? Hur definieras en funktionsnedsatt person? Samt, till sist, vi ska alla den vägen vandra – mot funktionsnedsatthet – om vi får leva ett tag till…

Att skriva och prata på engelska

Dagarna går en väldig fart och fylls av undervisning, planeringsmöten och däremellan förberedelser inför den kommande flytten till Skåne. Före påsk höll lektor Magnus Englander och jag ett seminarium om att skriva akademiska texter på engelska och vi nämnde bland annat det faktum att en svensk som pratar och skriver riktigt bra på engelska ofta befinner sig på en tolvårings nivå. Intet ont om tolvåringar men det säger förstås nånting om svårigheten med att uttrycka sig intellektuellt och analytiskt i forskarsammanhang.

Nu har videon med den föreläsning jag själv höll på Kinseyinstitutet i våras om Sexuality and Disability lagts ut på deras hemsida. Det är ett exempel på när språket både kan fungera som en brygga och och som en barriär mellan forskare i olika länder. Visst är det bra att kunna kommunicera och utbyta forskningsresultat, men lika frustrerande kan det kännas när man inte hittar det rätta ordet för den nyans som man vill uttrycka.

Imorgon börjar den sista kursen på masterprogrammet i sexologi och som handlar just om sexualitet och funktionshinder. Den här gången har vi även haft möjlighet att ta in några utomstående studenter, förutom de som redan går på programmet. Det ska bli väldigt spännande att träffa dem och dessutom ser jag fram emot flera intressanta gästföreläsare. Redan imorgon eftermiddag tar  vi emot professor Karin Barron, sociolog från Uppsala, som ska föreläsa om genusperspektiv på funktionshinder.

Ett annat tema i kursen kommer att vara frågan om funktionshinder i media och konst. Hur framställs det och av vilka? Sharemusic är ett av de få exempel organsationer och föreningar som ger kurser inom MUSIK, DANS, TEATER och KONST
för alla – oavsett förkunskaper eller funktionsnedsättning!