Ibland stannar man upp – reflekterar, tittar och bara förundras. Jag ser mina närmaste som på nytt, tänker på vänner, arbetskamrater som också är mina vänner och alla andra som betyder mycket för mig! Vilken tur att vi finns här – samtidigt – på denna jord.
En del skrattar åt di Leva, jag ler med honom. En sån livsglädje och sån underfundig enkelhet.
"Du och jag är mikakler här" (en hälsning till kära grannar som har suttit på vår veranda sena sommarnätter och spelat gitarr, sjungit och bara njutit av gemenskapen). En påminnelse nu när höstmörkret på allvar lägger sig över vårt villakvarter.
No comment yet, add your voice below!