Tacksam!

Efter att ha legat lågt med bloggen ett tag så börjar inom en månad en ny period av mitt liv. Jag har glädjande nog beviljats nästan ett års sabbatical av Riksbankens Jubileumsfond! Projektet jag ska arbeta med heter Sexualitet, genus och unga med intellektuell funktionsnedsättning i ett mångkulturellt samhälle och ska resultera i tre artiklar. Jag kommer att ha förmånen att fokusera skrivande och analys under hela kommande läsåret, vilket känns mycket lyxigt! Dessutom kommer jag att besöka UCLA under en period senare i höst och till våren.

Nyligen visade en artikel i Sydsvenskan att svenska forskare i genomsnitt har betydligt mindre tid för forskning än exempelvis danska. Lika viktigt som att undervisa studenter är att utbildningarna är forskningsbaserade så det behövs verkligen resurser för att hålla en hög kvalité på landets lärosäten. Som forskare vid Malmö högskola ser vi nu med spänning fram emot förbättrade arbetsvillkor tack vare regeringens beslut att bevilja universitetsstatus.

För närvarande diskuteras och planeras nu för framtiden och de fokusområden som lärosätet ska satsa på och här hoppas jag förstås att forskning rörande sexologi och sexualitetsstudier fortsatt ska vara ett viktigt område. I dagsläget är flera projekt knutna till Centrum för sexologi och sexualitetsstudier med just den tvärvetenskapliga bredd som är målsättningen!

På måndag är det dags att fira Världsdagen för sexuell hälsa igen! I Malmö ses vi på Stadsbiblioteket med ett spännande program föredrag på temat ”Sexistentiella frågor”. Alla är varmt välkomna, allmänhet såväl som studenter och forskare!

Samma vecka startar ännu en ny kull masterstudenter i sexologi – det är lika roligt varje gång att se att intresset för programmet som startade 2007 fortsätter att vara lika högt!

Så nog känns det lite rock’n roll just nu!;)

 

Nu gör vi vårt bästa – igen…

”Är det inte en märklig värld, den där Akademin?” ”Hur orkar ni att hålla på och jämföra er med varandra hela tiden?” ”Räcker det inte nån gång – måste man klättra högst?”

Frågorna kan bli många till forskare inom universitet och högskolor. Att arbeta inom en hierarkisk värld innebär ständiga rankningar, bedömningar och betygssättningar – både av sig själv och de man i sin tur gör av andra. Klart det är jobbigt många gånger. De gånger man lyckas dra hem forskningsmedel, få en artikel publicerad eller bli befordrad är lyckan stor. Men ibland överträffar nästan känslan av lättnad glädjen, eftersom pressen kan kännas så stor. För de flesta får nämligen inga forskningsmedel, och majoriteten av de artiklar som skickas in blir refuserade direkt eller kräver omfattande omarbetningar när man äntligen efter lång väntan får besked.

Så hur hanteras detta? Ja, vissa ”triggas” och drivs av ambition och/eller vinnarskalle och tänker att ingenting är omöjligt! Andra drivs av plikt och lojalitet mot arbetsgivaren och försöker stödja lärosätets förväntningar på resultat, eftersom det är också är en tävling mellan lärosäten för att få tillgång till statliga medel som fördelas bland annat efter medarbetarnas prestationer. Ytterligare några försöker och försöker gång på gång, med kanske allt mer ont i magen, och bestämmer sig så småningom för att ge upp – ”det här var ingenting för mig” eller i värsta fall ”jag tillhör inte dem som lyckas”…

Men så inträffar ljusglimtar där glädjen över att vara i ett sammanhang,  med ett engagemang i  ämnet och spännande och utvecklande diskussioner med kollegor och studenter,  överträffar prestationskraven. Ingen lyckas hela tiden – och det är helt ok. Man gör nämligen oftast sitt bästa – igen och igen och igen. Och det får duga, för det som är bra med att tillhöra ett forskar- och lärarkollegium är att alla inte behöver vara på topp samtidigt. Vi är ett gäng, där några ibland tycks tillhöra gräddfilen men ändå andra gånger plötsligt hamnar på en liten sidoväg. Den kan dock visa sig vara nog så intressant, och plötsligt vidgas horisonten och nya saker dyker upp som leder till helt andra idéer och så börjar inspirationen spira igen.

Nej, det blev inga pengar på Riksbankens jubileumsfond – synd på det intressanta projektet om utvecklingen av digital media och nya möjligheter för kärlek och sexualitet för unga med intellektuella funktionsnedsättningar! Men nästa gång är det kanske jag som granskar ett annat projekt och säger nej. Det ingår nämligen i det här jobbet att göra andra besvikna också. Det är därför vetenskaplig integritet, ämneskännedom och gott omdöme är så viktigt. Och att granska andra kan också lära en själv saker som går att förbättra. Ja, och då gör man sitt bästa – igen!

Upp på Teides topp och ner i kratern

Livet består allt som oftast av toppar av dalar för de flesta människor. Ibland är det tydliga med- och motgångar, som andra människor märker, andra gånger är det sånt som pågår i en individs inre. Det säkra är att vi sällan vet hur andra upplever sin tillvaro, och ibland kan det faktiskt vara precis tvärtom mot hur det verkar utifrån.

Under en veckas välbehövlig semester besteg vi vulkanen Teide. Nåja, inte ända upp för det var tyvärr inte tillåtet till min mans stora  besvikelse. Men vi gick så högt som det var möjligt; lite hjärtklappning och kyla men en härlig utsikt på cirka 3600 meters höjd (de sista metrarna till 3718 var alltså onåbara). När man  befinner sig ovan molnen får man ibland en upplevelse av perspektiv – vad är viktig? ska man sikta mot nåt annat eller helt enkelt bara stanna upp och njuta av i tillvaron? Har man tur kan en sällsynt känsla av balans i tillvaron infinna sig, då man inser att topparna kräver sina dalar för att man fullt ut ska njuta och ta tillvara på livets glädjeämnen.

Den senaste månaden har sannerligen bestått av en berg- och dalbana av förhoppningar, osäkerhet och firande av milstolpar. Jag installerades formellt som professor vid Malmö högskolas årshögtid den 18 oktober – en högtidlig stund fylld av vacker musik och akademiska ceremonier. Men vilka förväntningar ska man leva upp till, och hur ska dessa möjliggöras? Klarar man det? Och till vilket pris?

Därtill är det nu klart att ett nytt Centrum för sexologi och sexualitetsstudier startar 2014. Tanken är att spännande fakultetsöverskridande forskning ska möjliggöras, som ska bidra till att sätta Malmö högskola än mer på kartan vad gäller sexualitetsforskning. Fantastiska möjligheter, men som samtidigt sätter alla medverkande forskare på prov vad gäller att ytterligare utmärka sig i förmågan att samverka och i konkurrensen om forskningsmedel.

På många sätt är akademin en speciell värld, där människors engagemang och drivkrafter kan samspela till förnyelse och kreativitet och andra gånger till svårigheter att se varandras förtjänster och kompetenser utifrån att konkurrensen är stenhård. Att vara vänner med kollegor, som samtidigt är ens konkurrenter kräver mycket av var och en som människa. I slutändan går det ändå för det mesta bra, vilket faktiskt är fantastiskt.

I dessa dagar är det också mycket speciellt att konstatera att en av mina närmaste kollegor, tillika min tidigare forskningshandledare, professor Sven-Axel Månsson nu går i pension. Jag vill inte likna det med toppar och dalar, men nog är det en milstolpe som inte riktigt kan fångas i ord när yrkeslivet för en person som bidragit så mycket till dagens sexualitetsforskning nu trappar ner och blir emeritus. Glädjande nog vet vi i dessa dagar att han kommer att finnas med i uppstarten av centrumbildningen under minst ett år framöver, liknande en spin doktor!;-)

 

 

”Writing is rewriting!”

Vare sig man skriver skönlitterära eller akademiska texter så handlar en stor del av skrivandet om att skriva om sin text många gånger. Ibland måste man stuva om stora textmassor, andra gånger gör ett enda ord stor skillnad. I slutet av skrivarbetet handlar det om finlir in i det sista. Hur blir texten tydlig? Vad vill jag få fram med min text? En känsla, ett resultat, eller frammana en debatt? Och hur gör jag för att inte ha ”tanke-luckor” i texten, dvs missa att få med det som är så självklart för författaren att hon/han/hen inte tänker på vikten av det? Men inte heller bör man vara övertydlig, för då kan läsaren känna att budskapet blir ”skrivet på näsan” och det är inte heller bra. ”Jag tror mer på saxen, även på pennan”, lär den amerikanske författaren och journalisten Truman Capote ha sagt.

Att skriva är att kommunicera, även om det oftast handlar om ett ensamarbete i den konkreta stunden. Så vem eller vilka är läsarna? Och hur lockar man läsaren vidare, även genom en text som ibland kan vara bastant eller svårtillgänglig? Eller ska man helt enkelt alltid bemöda sig om att skriva så rakt och enkelt att även ”tunga” budskap blir tillgängliga för de flesta?

”I would write a book, or a short story, at least three times–once to understand it, the second time to improve the prose, and a third to compel it to say what it still must say”, menar Bernard Malamud, en annan amerikansk författare.

Nåväl, för egen del är nu som sagt ”min lilla svarta” bok Sexualitet klar och finns att beställa via Libers förlag. Den tog också tid att skriva, trots – eller kanske tack vare – dess lilla format. Att välja perspektiv, avgränsa och mejsla ut det väsentliga utifrån författarens perspektiv är då en stor utmaning.

Nästa vecka är det dags för seminarium för doktorander och seniora forskare. Den här gången är det min tur att presentera min studie om sexologer: Från pionjär till professionell. Att muntligen förmedla resultat och att få dessa kritiskt granskade i en konstruktiv diskussion med kollegor är en viktig del i forskarrollen. Så, återigen, är det bekräftat att den ensamme geniale forskaren som sitter på kammaren och tänker ut resultaten är utdöd. Om han (för det var ju oftast en man) nu någonsin funnits…

”Vi är som kristaller…

… och lyser olika beroende på varifrån ljuset kommer”, sa Stefan Einhorn i ett tv-program. Precis som vår egen färgpalett då kan vara lika varierad som en regnbåges, tänker jag att vi själva också belyser andra människor på olika sätt. Återigen detta spännande samspelsperspektiv som jag  använder mig av i forskningen om människor med intellektuella funktionsnedsättningar. Våra förutsättningar, möjligheter och hinder skapas tillsammans med andra runtomkring oss, precis som vi är med och skapar andras.

Just nu lyser förvisso mitt eget ljus mest på dataskärmen  vid skrivandet av forskningsansökningar, abstracts och skisser. Det låter kanske inte så upphetsande, men är en viktig del i arbetet då man som forskare i konkurrens med andra söker om medel för intressanta forskningsidéer och även för att kunna presentera spännande resultat på olika konferenser. Viktiga datum att förhålla sig till nu när det gäller sexologiska konferenser är:

World Association for Sexual Health, abstracts deadline 20 januari

International Academy of Sex Research, abstracts brief communication deadline 15 april

Ansökningsdatum för FAS, Riksbanken, Craafords stiftelse m.m. finns på nätet.

Så, lycka till alla sökande och låt ljuset lysa på de lyckliga så småningom! Och ordnar det sig inte, så kvittar det, som värmlänningar säger!;-)

Hip to be crip?

Idag ska jag iväg och föreläsa i Lund på ett seminarium om cripteori. Utgångspunkten blir en artikel som jag skrivit i Lambda Nordica och som analyserar cripteori, sexualitet och intellektuell funktionsnedsättning. Vilken poäng har egentligen användandet av cripteori? Och för vems skull? I McRuers bok om cripteori beskrivs bland annat hur ordet crip (förkortning av cripple, dvs krympling) kan omvandlas till något som man själv som funktionsnedsatt kan känna sig stolt över, precis som många nu gör med orden gay och queer. Men i boken nämns inte intellektuella funktionsnedsättningar (IF) och jag har därför funderat över möjligheterna för personer med IF att ”ta makten över sitt stigma” och förvandla ett nedsättande ord till något positivt. 

Det som är en akademikers utmaning och stimulans är förstås också det som kan stressa och skapa intellektuell skrivkramp. Tiden till eftertanke, reflektion och skrivande tycks många gånger bli alltför kort. Men de stunder som man känner inspiration så tycks tiden flyga iväg. Att sen ha förmånen att hålla ett seminarium och testa sina tankar tillsammans med andra är också ett privilegium. Många gånger talar man om seminarier som en plats för negativ kritik, positioneringar och maktkamper. Men faktum är att det är fler gånger som jag gått ut ur ett seminarierum, vare sig det varit jag som är föreläsaren eller deltagaren, påfylld med energi och nya tankar och idéer. Så hoppas jag det blir idag också! Jag är lyckligare nu…

Nya tag!

Denna termin blev som sagt en intensiv period av resande, presentationer och möten. Man gör sitt bästa, och många gånger blir det som tur är  mycket uppskattat, andra gånger önskar man att det funnits mer tid för förberedelse och/eller vila dessförinnan. Men hur det än går, så gäller det alltid att ta nya tag! För varje gång är unik och varje gång händer något i stunden tillsammans med just de åhörare som finns på plats denna gång, eller med de diskussionsparter som ingår i mötet.

Nyligen hemkommen från NACS i Helsingfors, så kan jag tacka min doktorand och tillika sjuksköterska Malin för att hon hjälpte mig hitta febernedsättande och halstabletter på ett finskt apotek. Min röst liknade förvisso mest en mans, men det hördes åtminstone vad jag sa. Presentationen om svenska sexologer rönte både intresse och väckte viss debatt, då resultaten visar att ämnet sexologi rör sig från en medicinsk och manlig domän mot en mer psykosocial och kvinnlig dito. Förvisso är alla överens om vikten av ett fortsatt tvärvetenskapligt grundperspektiv, ändå finns spänningar mellan olika discipliner och arbetsmodeller. Men den största spänningen finns gentemot dem som de intervjuade sexologerna uppfattar som icke-professionella, dvs de som saknar en gedigen utbildning i sexologi. Därför anses auktorisationen via NACS  viktig som kvalitetsstämpel, trots att det är få som ansöker om det.

För den som är mer intresserad finns ett kapitel på svenska i Sexualitetsstudier (red. Plantin & Månsson) och på engelska i den nytryckta Pleasure and Health by education, counseling and treatment (red. Kontula).

Nu ska jag packa för att åka på det första mötet i Sexuality Counselling Guidelines – Guideline Development Group  Geneve. Det ska verkligen bli spännande att se vilka de övriga deltagarna är, från vilka länder, och framförallt hur vi ska få ihop ett gemensamt dokument utifrån våra olika geografiska och professionella bakgrunder! .

Och så ser jag fram emot helgen, som både innehåller afterwork och middag med vänner och bokmarknad på Poeten, där jag ska visa mina lättlästa barn- och ungdomsböcker – varmt välkomna!

Men först ska jag  tillbringa några dagar och nätter i gränsen mellan Schweiz och Frankrike….

 

 

”Ska vi skiljas?”

”Nej, älskling, vi tar ett piller istället!” Så skulle det kunna låta i framtiden, om vi vi utgår från forskning om långvariga relationer som presenteras i New Scientist. Lust, attraktion och förmåga att hålla sig till en partner handlar i princip enbart om biokemiska processer i hjärnan, hävdar Anders Sandberg vid Future of Humanity Institute vid Oxford.

Välbefinnandehormon som oxytocin och vasopressin gör att vi känner oss mer nöjda med våra relationer och på så sätt ”boostas” paret. En dos parterapi därtill, så fortsätter vi att vara fästa vid rätt partner.

Det lät ju bra så här i försommartider, då värmen och solen åter får människor att leva upp och se varandra. Men för vissa  känns tillvaron just därför ännu mer ensam. Tänk att inte ha någon att vara osams med ens! Finns det inte ett piller som två personer kan ta – samtidigt –  för att bli kära i varandra? Och ett annat när man de facto bör bryta sig ur ett destruktivt förhållande, men inte klarar, vågar eller orkar skilja sig?

Hm, bästa medicinen är kanske musik trots allt – som tröst, glädje och lite verklighetsflykt. Att dansa sätter igår endorfinerna och när man måste vila lite, så tar man och pausar!;-)

 

Tillkortakommanden

Vad lär man sig egentligen mest av här i livet? Framgång eller det som ibland kallas flyt? Nej, säger journalisten Stina Lundberg Dabrowski, det är av sina tillkortakommanden. Om man ser vilka misstag man gör och lär av dem, fortsätter Stina i sin bok om konsten att intervjua,  så blir man bättre.

Det finns många paralleller till arbetet som forskare och med kvalitativa forskningsintervjuer. Här handlar det också om att lyssna, att kunna härbärgera men också ställa de rätta följdfrågorna. ”Hur menar du? Berätta!” är ett exempel som Stina ger. Men också kroppsspråket avspeglar hur intresserad intervjuaren/forskaren är, och är en viktig del i hur mycket informanten vill säga.

Fast hur många gånger är det inte som jag känt efteråt att jag missat något, borde frågat mer  – eller ännu oftare – lyssnat mer. Och precis som i övriga livet handlar det om ett möte där vi berör varandra, som personer. Var finns de intressantaste erfarenheterna hos människan, var finns konflikterna, själva smärtpunkten? undrar Stina. Ja, tänker jag, att ha tillgång till sina egna svåra erfarenheter ger också en möjlighet att orka och våga lyssna på andras. Precis som poeten Ekelöf skrev 1941:

”Det som är botten i dig, är botten också i andra”

Förändringar

Även om vi ibland kan tycka att allt rullar på i den vanliga vardagen, så består också livet av ständiga förändringar. Vi har alltid att förhålla oss till mindre och större saker som gör att vi får tänka om, ändra oss eller  byta perspektiv. Åldrande är en sak som sker sakta och successivt, men som förändrar våra livsvillkor så småningom på ett relativt drastiskt sätt. Hälsa är en annan faktor som också gör att allt kan sättas på sin spets.

I senaste numret av Genus nr 1/12 sätts hälsans villkor i relation till olika föreställningar om män och kvinnor.  Hälsan påberkar våra val, vår självuppfattning och i förlängningen vår egen och andras hälsa, menar redaktör Inga-Bodil Ekselius.

Samtidigt är det viktigt att poängtera att man inte behöver vara olycklig för att man är sjuk, eller lycklig för att man är frisk! Men visst är det som ordspråket säger ofta så att den friska har många önskningar och den sjuka bara en! För ohälsa begränsar,  helt klart, livet på en mängd olika sätt.

Själv blev jag påmind om min egen sårbarhet när jag nyligen fick beskedet om en sjukdom som kommer att påverka mig i resten av livet. Och på samma gång blev jag även tacksam över att leva i en tid och i ett samhälle där det finns behandling som gör att man kan leva ett fullgott liv med hjälp av medicinering.  Men innan jag kom dithän att jag visste vad allt beror på, så famlade jag precis som Timbuktu runt i Malmö och kände mig dödstrött! Så småningom kommer jag bara känna mig ”vanligt” trött då och då, och det ser jag verkligen fram emot!;-)