Som en trettonåring!?

I senaste Universitetsläraren (5/2013) utbrister universitetslektor Ebba Lisberg Jensen vid Malmö högskola att dagens studenter befinner sig på en 13-årings nivå när det gäller lärandets praktik. De saknar känsla för hur skriftspråk ska se ut, har jättesvårt att förstå frågor och instruktioner, är ovana vid att citera och vet inte vad begrepp som ”inledning” innebär. Konsekvensen blir att universitetslärarens roll förändras och fokuserar helt andra delar än tidigare. Läraren blir en coach, som stödjer och hjälper till med  allt från att få fram tider för busstabellen till att förtydliga instruktioner gång på gång.

Artikeln väcker förstås både oro och funderingar. Vad beror denna förändring på? Lisberg Jensen reflekterar kring curling-generationen, som inte är van att möta obehag och som fått ständig uppbackning och uppmuntran från sina föräldrar. Skolsystemet i sig är en annan förklaring, menar professor Martin Ingvar (Universitetsläraren 17/2009), och säger att man blandat ihop ”färdigheter” och ”kunskaper” och att man tappat taget om färdighetsinlärningen när man ville komma ifrån ”korvstoppningskunskap”.

Men vad innebär det egentligen att vara som en trettonåring? Vad är det vi associerar till? För egen del bläddrar jag i dagböcker där en snusförnuftig men också känslig ung tjej möter mig i texten, där djupa och existentiella funderingar fyller sida upp och sida ner. Ville jag ha hjälp av vuxensamhället? Nej, snarare märks en stark strävan efter självständighet, frigörelse och separation från dem som ville mig väl och talade om hur jag skulle klä mig, bete mig och vilka jag skulle umgås med. Med hjälp av skrivandet bearbetade jag känslor och upplevelser och förvandlade dem till erfarenheter som stärkte mig som person och gav mig redskap att fortsätta min väg mot vuxenlivet.

Troligen är dagens studentgeneration heterogen, precis om gårdagens, och många av de nutida 13-åringarna lika brådmogna och omogna på samma gång som i tidigare årgångar. Men de tendenser som ändå flera universitetslärare påtalar tyder på att något missas. Kan det vara så att skolan tidigt bör satsa mer på själva skrivprocessen, där unga kan träna sig på att få fram vad som är väsentligt i sammanhanget, att ge en överblick när så behövs och även kritiskt granska det som andra skrivit? Siv Strömqvist är docent i nordiska språk och visar på en modell med rötter i retoriken som anger vad vi ska ta med och inte hur (Manus, nr1/2013). Genom att träna sig på dess faser förstadiet, skrivstadiet och efterstadiet mejslas budskap och kunskap fram via medvetna val av stoff och grafisk utformning utifrån den målgrupp vi skriver för.

Eller är det en samhällelig förändring i synen på kunskap och inlärning överhuvudtaget som kan skönjas? Snabba förändringar av betydelser av ord är exempelvis något som vi alla har att förhålla oss till, och ny teknologi som hela tiden kräver att man anpassar sig  till nya instruktioner och tillvägagångssätt. Är det någon idé ens att lära sig det nya, eftersom även det snart ska förändras? osv.

Nu kommer i alla fall en grym låt!;-) Och kanske har äldre generationer i alla tider oroat sig för de yngre?

 

 

 

”Writing is rewriting!”

Vare sig man skriver skönlitterära eller akademiska texter så handlar en stor del av skrivandet om att skriva om sin text många gånger. Ibland måste man stuva om stora textmassor, andra gånger gör ett enda ord stor skillnad. I slutet av skrivarbetet handlar det om finlir in i det sista. Hur blir texten tydlig? Vad vill jag få fram med min text? En känsla, ett resultat, eller frammana en debatt? Och hur gör jag för att inte ha ”tanke-luckor” i texten, dvs missa att få med det som är så självklart för författaren att hon/han/hen inte tänker på vikten av det? Men inte heller bör man vara övertydlig, för då kan läsaren känna att budskapet blir ”skrivet på näsan” och det är inte heller bra. ”Jag tror mer på saxen, även på pennan”, lär den amerikanske författaren och journalisten Truman Capote ha sagt.

Att skriva är att kommunicera, även om det oftast handlar om ett ensamarbete i den konkreta stunden. Så vem eller vilka är läsarna? Och hur lockar man läsaren vidare, även genom en text som ibland kan vara bastant eller svårtillgänglig? Eller ska man helt enkelt alltid bemöda sig om att skriva så rakt och enkelt att även ”tunga” budskap blir tillgängliga för de flesta?

”I would write a book, or a short story, at least three times–once to understand it, the second time to improve the prose, and a third to compel it to say what it still must say”, menar Bernard Malamud, en annan amerikansk författare.

Nåväl, för egen del är nu som sagt ”min lilla svarta” bok Sexualitet klar och finns att beställa via Libers förlag. Den tog också tid att skriva, trots – eller kanske tack vare – dess lilla format. Att välja perspektiv, avgränsa och mejsla ut det väsentliga utifrån författarens perspektiv är då en stor utmaning.

Nästa vecka är det dags för seminarium för doktorander och seniora forskare. Den här gången är det min tur att presentera min studie om sexologer: Från pionjär till professionell. Att muntligen förmedla resultat och att få dessa kritiskt granskade i en konstruktiv diskussion med kollegor är en viktig del i forskarrollen. Så, återigen, är det bekräftat att den ensamme geniale forskaren som sitter på kammaren och tänker ut resultaten är utdöd. Om han (för det var ju oftast en man) nu någonsin funnits…

Efter regn kommer solsken…

När man har levt ett bra tag, så vet man också av erfarenhet att tunga perioder följs av lättare – och vice versa!;-) Det gäller därför att hålla näsan över vattenytan under svåra tider och att passa på och glädjas när något går bra!

I fredags fick jag veta att min senaste bok ”Sexualitet” nu är klar och finns på Liber förlag. Även om jag själv ännu inte har hållit den i handen, så har den fått fina vitsord av Suzann Larsdotter, ordförande i Svensk förening för sexologi. Min förhoppning är  alltid att det jag skriver ska vara användbart och intressant även för andra, så därför är det mycket roligt! Jag hoppas därtill att boken får spridning även utanför ”de redan frälsta” inom sexologin och kanske även lockar nya studenter, forskare och kliniker till ämnesområdet.

I övrigt är det som många vet tuffa tider på Malmö högskola, precis som på andra lärosäten runtom i landet. Minskade ungdomskullar är en förklaring till besparingar. Förhoppningen är dock att det slimmade utbildningsutbudet ska leda till ännu större kvalité.

Och precis när man tror man har fått lite koll på livet, så inser man att man troligen ”aint seen nothing yet”…

 

 

 

 

”Vi är som kristaller…

… och lyser olika beroende på varifrån ljuset kommer”, sa Stefan Einhorn i ett tv-program. Precis som vår egen färgpalett då kan vara lika varierad som en regnbåges, tänker jag att vi själva också belyser andra människor på olika sätt. Återigen detta spännande samspelsperspektiv som jag  använder mig av i forskningen om människor med intellektuella funktionsnedsättningar. Våra förutsättningar, möjligheter och hinder skapas tillsammans med andra runtomkring oss, precis som vi är med och skapar andras.

Just nu lyser förvisso mitt eget ljus mest på dataskärmen  vid skrivandet av forskningsansökningar, abstracts och skisser. Det låter kanske inte så upphetsande, men är en viktig del i arbetet då man som forskare i konkurrens med andra söker om medel för intressanta forskningsidéer och även för att kunna presentera spännande resultat på olika konferenser. Viktiga datum att förhålla sig till nu när det gäller sexologiska konferenser är:

World Association for Sexual Health, abstracts deadline 20 januari

International Academy of Sex Research, abstracts brief communication deadline 15 april

Ansökningsdatum för FAS, Riksbanken, Craafords stiftelse m.m. finns på nätet.

Så, lycka till alla sökande och låt ljuset lysa på de lyckliga så småningom! Och ordnar det sig inte, så kvittar det, som värmlänningar säger!;-)

Nya löften, förändringar och mål?

Så här års fylls tidningar och tv-program av tips på hur vi ska kunna hålla våra nyårslöften och förverkliga de förändringar som vi önskar. Men som alla vet så är det lättare sagt än gjort att genomföra dessa. Intressant nog visar forskning att om vi ser bakåt i våra liv så kan vi se att vi förändrats, troligen oavsett vilka nyårslöften vi gett eller inte gett, men om vi tänker framåt så har vi svårt att tro att vi förändras. Då tänker vi istället att vi ska fortsätta vara de vi är idag. Varför är det då så? För visst förändras vi genom hela livet – erfarenheter och upplevelser upphör ju inte bara för att vi blir äldre. Kanske handlar det om en psykologisk försvarsmekanism, tror forskarna vid Harvard University och Virginia University. Om vi vore säkra på att både vi själva och andra skulle förändras rejält så skulle det vi sysslar med nu kännas meningslöst, ja kanske till och med onödigt…. Och det är svårt att stå ut med.

Överhuvudtaget är talet om tid och vad vi ska göra med våra liv detta nya år många gånger snarare stressande än upplyftande. Professor Bodil Jönsson poängterar att vi i glädjen över att allt numera tycks möjligt, såsom att ha kontakt med gamla och nya vänner, resa över hela världen etc, tycks glömma att människan har sina egna gränser i tid och rum. Att ha ont om tid handlar snarare om att ha ont om liv, menar Jönsson.

Så vi ska vi göra nu med 2013? Ta det som det kommer? Eller försöka göra upp en plan? Kanske delmål åtminstone? Jag vet faktiskt inte. Det enda jag vet är att förra året präglades mycket av sjukdom och det vill jag ju helst förhindra i år. Men kan man det? Till viss del, förstås, då vi vet att rätt mat, god sömn, motion etc främjar hälsan. Men om man ändå blir sjuk? Det är lätt att tro att man kan kontrollera det okontrollerbara och kanske till och med skuldbelägga den enskilde som blir sjuk. Ändå vet de flesta av oss att man aldrig har några garantier för hälsa.

Nåväl, ett perspektivbyte är väl aldrig fel. Att se trista saker som händer från ett annat håll? Kanske leder det till nåt gott i slutändan? För visst är det så att vi gärna vill finna en mening i saker och ting som händer. Det känns helt enkelt för svårt att tro att hela tillvaron är slumpartad för då skulle man ju också förlora makten över sitt eget liv och sitt eget handlande. Så även om vi å ena sidan enbart är ett frö i vinden, så är vi också otroligt betydelsefulla för åtminstone en handfull människor. Och då är vi tillbaka till vikten av att vårda oss själva och våra relationer, och att göra det vi tycker är kul – oavsett om det är att jobba, musicera, resa, läsa eller älska.

God fortsättning! Och efter lite funderande så kan jag inte låta bli att ta med två bra låtar denna gång!

 

Ett liv efter jul?!

När snön yr som mest och vinden känns kall är det dags att börja planera för nästa års sexologikonferenser! Det handlar både om att söka finansiering för att ha råd att åka, men förstås även att fundera över viktiga forskningsresultat och/eller kliniska erfarenheter att dela med sig av till andra både inom och utanför landet. Sexologiska konferenser handlar ju till stor del om ett utbyte av kunskap, tillika viktiga sammankomster för skapandet av nya nätverk och utvecklande av kontakter som har funnits i många år.

Följande datum har jag på min agenda, även om jag i dagsläget inte vet vilka jag kommer ha möjlighet att åka på:

Svensk förening för sexologi – årsmöte i vår (återkommer med plats och tid)

International Academy of Sex Research, IASR, 7-10 augusti, Chicago

World Association for Sexual Health, WAS, 21-24 september, Porto Alegre

Nordic Association for Clinical Sexology, NACS, 3-6 oktober, Ålborg

Society for the Scientific study of Sexuality 14-17 november, San Diego

Var ska man söka pengar då, undrar många? Tyvärr har jag inga givna svar på den frågan. Vissa har förmånen att få konferensavgifter och/eller resor och logi av sin arbetsgivare, men de flesta får söka stipendier eller resebidrag via exempelvis stiftelser, vetenskapsråd eller organisationer. Många tror att styrelsearbeten innebär att man får allt betalt, men inte heller det är givet. Snarare är det motsatsen som är gängse; nämligen att arbete inom dessa organisationer och föreningar är mer eller mindre ideellt. Jag skulle därför vilja passa på och tacka alla runtom i världen för deras starka engagemang i sexologiska frågor, som ofta är tätt knutna till mänskliga rättigheter.

Så, då återstår antagligen bara att även sätta upp dessa konferenser på sin ”önskelista” . Tänk om tomten finns ändå!;-)

Who’s WHO?

Som några uppmärksammat så har jag fått ett uppdrag som sakkunnig i WHO under en tvåårsperiod för att granska dokument och skapa riktlinjer för dem som arbetar inom hälso- och sjukvård rörande sexuell hälsa. Det är ett spännande, men komplicerat arbete utifrån att det skiljer sig så mycket åt vad gäller kulturella värderingar men också utifrån juridiska förutsättningar runtom i världen. Det som är självklart för en part från en del av världen, ses nästan som en utopi för någon från en annan del av världen.

För några veckor sedan hade vi ett möte i Geneve, där sakkunnighetsgruppen träffades fysiskt för första gången. Vi är mellan 12-15 experter från olika delar av världen och med olika bakgrund som tillsammans ska formulera oss gemensamt. Ytterligare uppdrag som vi fått idag via e-post är att granska hemsidan för WHO där det står om sexuell hälsa och att uppdatera den kontinuerligt utifrån ny forskning och nya dokument. Det här arbetet kommer jag att blogga mer om efterhand.

Men det är förstås inte bara internationella uppdrag som ingår  min vardag. Nästa vecka ska jag föreläsa på Ungdomsstyrelsens kurs ”Unga, sex & nätet”, där jag ska fokusera användandet av Internet bland unga med intellektuella funktionsnedsättningar. Och den 27 november är det återigen dags för en HAREC-dag, denna gång i Malmö. Då ska både Jack Lukkerz och jag berätta om olika delar i vårt projekt om sexualkunskap i särskolan. Varmt välkomna!

Fast dessförinnan ska jag njuta av Miss Li’s version av ”Här kommer natten”, som trogna bloggläsare känner igen i min favorit Pughs original. Det är ett bra sätt att njuta just av mörkret denna tid på året – underbar musik!

Kultur bättre än forskning?

Det är intressant att följa den uppmärksamhet som Jonas Gardells bok Torka inga tårar utan handskar och filmatiseringen av densamma fått. Som forskare jobbar man ofta hårt med att utföra den sk tredje uppgiften – spridning av forskningsresultat till allmänheten – men frågan är om inte fler även skulle satsa på kultur!?;-) Inte alla har varken förmågan, talangen eller viljan förstås, men när det gäller spridningen av kunskap om hiv så tror jag ingen forskare i landet fått ut budskapet så här tydligt.

Nåväl, själv gör jag mitt bästa med att skriva lättlästa böcker för dem som av olika skäl behöver mer lättillgänglig text (en lysande affärsidé, brukar min man säga, att skriva böcker för dem som inte läser!;-). En av böckerna har dessutom blivit musikal på en särskola, och jag har ofta berättat om detta eftersom jag är så stolt.

Nu är det dags för att åka iväg och sprida resultaten från min studie om svenska sexologer till Danmark. Det är dags för årets nordiska professionskonferens och temat är gamla auktoriteter ocn ny legitimitet. Det passar ju faktiskt riktigt bra in på mina resultat som bland annat visar på en förändring från en mer medicinsk och därmed manlig sfär inom sexologin, till en mer psykosocial och terapeutisk och därmed kvinnlig domän. Så ser det inte ut överallt i världen, utan snarare är detta en nordeuropeisk förändring.

Men åter till Gardells romanfigurer, som också funnits och finns på riktigt. Historien väcker sår och obearbetade minnen till liv, sa någon, och nu känns det faktiskt nästan som en nationell sorgeprocess. ”Some die young” och det är alltid sorgligt, men extra tragiskt är det när sorgen paras med de fördomar och tabun som har gällt i detta fall.

 

Hip to be crip?

Idag ska jag iväg och föreläsa i Lund på ett seminarium om cripteori. Utgångspunkten blir en artikel som jag skrivit i Lambda Nordica och som analyserar cripteori, sexualitet och intellektuell funktionsnedsättning. Vilken poäng har egentligen användandet av cripteori? Och för vems skull? I McRuers bok om cripteori beskrivs bland annat hur ordet crip (förkortning av cripple, dvs krympling) kan omvandlas till något som man själv som funktionsnedsatt kan känna sig stolt över, precis som många nu gör med orden gay och queer. Men i boken nämns inte intellektuella funktionsnedsättningar (IF) och jag har därför funderat över möjligheterna för personer med IF att ”ta makten över sitt stigma” och förvandla ett nedsättande ord till något positivt. 

Det som är en akademikers utmaning och stimulans är förstås också det som kan stressa och skapa intellektuell skrivkramp. Tiden till eftertanke, reflektion och skrivande tycks många gånger bli alltför kort. Men de stunder som man känner inspiration så tycks tiden flyga iväg. Att sen ha förmånen att hålla ett seminarium och testa sina tankar tillsammans med andra är också ett privilegium. Många gånger talar man om seminarier som en plats för negativ kritik, positioneringar och maktkamper. Men faktum är att det är fler gånger som jag gått ut ur ett seminarierum, vare sig det varit jag som är föreläsaren eller deltagaren, påfylld med energi och nya tankar och idéer. Så hoppas jag det blir idag också! Jag är lyckligare nu…

Nya tag!

Denna termin blev som sagt en intensiv period av resande, presentationer och möten. Man gör sitt bästa, och många gånger blir det som tur är  mycket uppskattat, andra gånger önskar man att det funnits mer tid för förberedelse och/eller vila dessförinnan. Men hur det än går, så gäller det alltid att ta nya tag! För varje gång är unik och varje gång händer något i stunden tillsammans med just de åhörare som finns på plats denna gång, eller med de diskussionsparter som ingår i mötet.

Nyligen hemkommen från NACS i Helsingfors, så kan jag tacka min doktorand och tillika sjuksköterska Malin för att hon hjälpte mig hitta febernedsättande och halstabletter på ett finskt apotek. Min röst liknade förvisso mest en mans, men det hördes åtminstone vad jag sa. Presentationen om svenska sexologer rönte både intresse och väckte viss debatt, då resultaten visar att ämnet sexologi rör sig från en medicinsk och manlig domän mot en mer psykosocial och kvinnlig dito. Förvisso är alla överens om vikten av ett fortsatt tvärvetenskapligt grundperspektiv, ändå finns spänningar mellan olika discipliner och arbetsmodeller. Men den största spänningen finns gentemot dem som de intervjuade sexologerna uppfattar som icke-professionella, dvs de som saknar en gedigen utbildning i sexologi. Därför anses auktorisationen via NACS  viktig som kvalitetsstämpel, trots att det är få som ansöker om det.

För den som är mer intresserad finns ett kapitel på svenska i Sexualitetsstudier (red. Plantin & Månsson) och på engelska i den nytryckta Pleasure and Health by education, counseling and treatment (red. Kontula).

Nu ska jag packa för att åka på det första mötet i Sexuality Counselling Guidelines – Guideline Development Group  Geneve. Det ska verkligen bli spännande att se vilka de övriga deltagarna är, från vilka länder, och framförallt hur vi ska få ihop ett gemensamt dokument utifrån våra olika geografiska och professionella bakgrunder! .

Och så ser jag fram emot helgen, som både innehåller afterwork och middag med vänner och bokmarknad på Poeten, där jag ska visa mina lättlästa barn- och ungdomsböcker – varmt välkomna!

Men först ska jag  tillbringa några dagar och nätter i gränsen mellan Schweiz och Frankrike….