Som en trettonåring!?

I senaste Universitetsläraren (5/2013) utbrister universitetslektor Ebba Lisberg Jensen vid Malmö högskola att dagens studenter befinner sig på en 13-årings nivå när det gäller lärandets praktik. De saknar känsla för hur skriftspråk ska se ut, har jättesvårt att förstå frågor och instruktioner, är ovana vid att citera och vet inte vad begrepp som ”inledning” innebär. Konsekvensen blir att universitetslärarens roll förändras och fokuserar helt andra delar än tidigare. Läraren blir en coach, som stödjer och hjälper till med  allt från att få fram tider för busstabellen till att förtydliga instruktioner gång på gång.

Artikeln väcker förstås både oro och funderingar. Vad beror denna förändring på? Lisberg Jensen reflekterar kring curling-generationen, som inte är van att möta obehag och som fått ständig uppbackning och uppmuntran från sina föräldrar. Skolsystemet i sig är en annan förklaring, menar professor Martin Ingvar (Universitetsläraren 17/2009), och säger att man blandat ihop ”färdigheter” och ”kunskaper” och att man tappat taget om färdighetsinlärningen när man ville komma ifrån ”korvstoppningskunskap”.

Men vad innebär det egentligen att vara som en trettonåring? Vad är det vi associerar till? För egen del bläddrar jag i dagböcker där en snusförnuftig men också känslig ung tjej möter mig i texten, där djupa och existentiella funderingar fyller sida upp och sida ner. Ville jag ha hjälp av vuxensamhället? Nej, snarare märks en stark strävan efter självständighet, frigörelse och separation från dem som ville mig väl och talade om hur jag skulle klä mig, bete mig och vilka jag skulle umgås med. Med hjälp av skrivandet bearbetade jag känslor och upplevelser och förvandlade dem till erfarenheter som stärkte mig som person och gav mig redskap att fortsätta min väg mot vuxenlivet.

Troligen är dagens studentgeneration heterogen, precis om gårdagens, och många av de nutida 13-åringarna lika brådmogna och omogna på samma gång som i tidigare årgångar. Men de tendenser som ändå flera universitetslärare påtalar tyder på att något missas. Kan det vara så att skolan tidigt bör satsa mer på själva skrivprocessen, där unga kan träna sig på att få fram vad som är väsentligt i sammanhanget, att ge en överblick när så behövs och även kritiskt granska det som andra skrivit? Siv Strömqvist är docent i nordiska språk och visar på en modell med rötter i retoriken som anger vad vi ska ta med och inte hur (Manus, nr1/2013). Genom att träna sig på dess faser förstadiet, skrivstadiet och efterstadiet mejslas budskap och kunskap fram via medvetna val av stoff och grafisk utformning utifrån den målgrupp vi skriver för.

Eller är det en samhällelig förändring i synen på kunskap och inlärning överhuvudtaget som kan skönjas? Snabba förändringar av betydelser av ord är exempelvis något som vi alla har att förhålla oss till, och ny teknologi som hela tiden kräver att man anpassar sig  till nya instruktioner och tillvägagångssätt. Är det någon idé ens att lära sig det nya, eftersom även det snart ska förändras? osv.

Nu kommer i alla fall en grym låt!;-) Och kanske har äldre generationer i alla tider oroat sig för de yngre?