Vare sig man skriver skönlitterära eller akademiska texter så handlar en stor del av skrivandet om att skriva om sin text många gånger. Ibland måste man stuva om stora textmassor, andra gånger gör ett enda ord stor skillnad. I slutet av skrivarbetet handlar det om finlir in i det sista. Hur blir texten tydlig? Vad vill jag få fram med min text? En känsla, ett resultat, eller frammana en debatt? Och hur gör jag för att inte ha ”tanke-luckor” i texten, dvs missa att få med det som är så självklart för författaren att hon/han/hen inte tänker på vikten av det? Men inte heller bör man vara övertydlig, för då kan läsaren känna att budskapet blir ”skrivet på näsan” och det är inte heller bra. ”Jag tror mer på saxen, även på pennan”, lär den amerikanske författaren och journalisten Truman Capote ha sagt.
Att skriva är att kommunicera, även om det oftast handlar om ett ensamarbete i den konkreta stunden. Så vem eller vilka är läsarna? Och hur lockar man läsaren vidare, även genom en text som ibland kan vara bastant eller svårtillgänglig? Eller ska man helt enkelt alltid bemöda sig om att skriva så rakt och enkelt att även ”tunga” budskap blir tillgängliga för de flesta?
”I would write a book, or a short story, at least three times–once to understand it, the second time to improve the prose, and a third to compel it to say what it still must say”, menar Bernard Malamud, en annan amerikansk författare.
Nåväl, för egen del är nu som sagt ”min lilla svarta” bok Sexualitet klar och finns att beställa via Libers förlag. Den tog också tid att skriva, trots – eller kanske tack vare – dess lilla format. Att välja perspektiv, avgränsa och mejsla ut det väsentliga utifrån författarens perspektiv är då en stor utmaning.
Nästa vecka är det dags för seminarium för doktorander och seniora forskare. Den här gången är det min tur att presentera min studie om sexologer: Från pionjär till professionell. Att muntligen förmedla resultat och att få dessa kritiskt granskade i en konstruktiv diskussion med kollegor är en viktig del i forskarrollen. Så, återigen, är det bekräftat att den ensamme geniale forskaren som sitter på kammaren och tänker ut resultaten är utdöd. Om han (för det var ju oftast en man) nu någonsin funnits…
No comment yet, add your voice below!