Idag ska jag iväg och föreläsa i Lund på ett seminarium om cripteori. Utgångspunkten blir en artikel som jag skrivit i Lambda Nordica och som analyserar cripteori, sexualitet och intellektuell funktionsnedsättning. Vilken poäng har egentligen användandet av cripteori? Och för vems skull? I McRuers bok om cripteori beskrivs bland annat hur ordet crip (förkortning av cripple, dvs krympling) kan omvandlas till något som man själv som funktionsnedsatt kan känna sig stolt över, precis som många nu gör med orden gay och queer. Men i boken nämns inte intellektuella funktionsnedsättningar (IF) och jag har därför funderat över möjligheterna för personer med IF att ”ta makten över sitt stigma” och förvandla ett nedsättande ord till något positivt.
Det som är en akademikers utmaning och stimulans är förstås också det som kan stressa och skapa intellektuell skrivkramp. Tiden till eftertanke, reflektion och skrivande tycks många gånger bli alltför kort. Men de stunder som man känner inspiration så tycks tiden flyga iväg. Att sen ha förmånen att hålla ett seminarium och testa sina tankar tillsammans med andra är också ett privilegium. Många gånger talar man om seminarier som en plats för negativ kritik, positioneringar och maktkamper. Men faktum är att det är fler gånger som jag gått ut ur ett seminarierum, vare sig det varit jag som är föreläsaren eller deltagaren, påfylld med energi och nya tankar och idéer. Så hoppas jag det blir idag också! Jag är lyckligare nu…
No comment yet, add your voice below!