Jobb, jobb och jobb…

Ibland känns det som att ”alla andra” hinner njuta av våren, medan man själv bara jobbar och jobbar. Förvsso visste jag att denna termin, och maj särskilt, skulle bli intensiv, men det är ändå svårt att föreställa sig stressen när dygnets timmar inte tycks räcka till för allt. Deadlines på ansökningar, avrapporteringar av forskningsprojekt, förberedelser inför undervisning, examination av olika kursuppgifter, forskarhandledning och författande av artiklar är bara några av de uppgifter som ska klaras av.

Å andra sidan har så mycket positivt hänt på sista tiden att jag ändå får kraft att fórtsätta både vardagar och helgdagar. I fredags var jag exempelvis i Stockholm och spelade in ett program i den kommande serien Sex-Byrån, som ska visas i höst. Det är en stor UR-satsning på sexualundervisning för unga med intellektuell funktionsnedsättning, vilket verkligen är angeläget och bra.

Intresserade masterstudenter på kursen Sexualitet och funktionshinder gör därtill att undervisningsperioden blir kul. Positivt är även att intaget till masterprogrammet i sexologi kommer att ändras till varannan termin istället för var tredje, på grund av det stora intresset.

Nästa helg är det dags för föreläsning i Köpenhamn på First global conference on contraception, reproductive and sexual health. Temat är då Sex education in Sweden och ingår i ett symposium som World Association for Sexual Health arrangerar. Vi är då flera i styrelsen som ska presentera olika aspekter på temat Sexual Health and Diversity.

Så,  det är bara att fortsätta lyssna på härlig musik som  ger sådan energi  att det inte gör något att sitta uppe sent- ”we’re up all night to be happy”!;-)

 

 

 

Att göra det omöjliga

Ibland känns det vi ska klara omöjligt. Det kan vara allt ifrån att föreläsa fast man känner sig sjuk till att få in den där artikeln som man skriver om och om igen…. eller att nå ett större mål i livet som man hoppas på. Men det kan också handla om helt andra saker, som att stötta en vän, partner, ens barn som mår dåligt och som man så gärna vill se en förändring för. Eller att tro att man ska överleva om det eller det drabbar en…

Oftast har vi mer kraft än vi tror och klarar mer än vi kan föreställa oss innan. Men andra gånger räcker det inte- hur gärna vi än ville och hur mycket vi än kämpade, så blev det inte som vi hade hoppats. Då gäller det att tänka att man gjorde sitt bästa. Och sen hantera hur det blev istället.”Måttet på framgång är hur man hanterar misslyckanden”, typ.

Vissa saker kan faktiskt bli bättre trots att det inte blev som man tänkte, exempelvis om man lyssnar på kroppen och stannar hemma när man är sjuk. Världen går inte under. Andra saker som man kämpat för kanske blir en livslång sorg. Men då är den erfarenheten något man kanske så småningom orkar dela med sig till andra. Eller så finns varken förklaringar eller bortförklaringar som kan lindra den sorgen. Det är också att vara människa.

Men då och då behöver vi förebilder, se hur andra klarar sånt som verkar helt omöjligt. Ni som missade dokumentären om Jason Becker – se den. En ung, begåvad musiker som får ALS redan som 19-åring, men som fortsätter att skapa musik trots att han är fångad i sin kropp. Ett sånt öde, men en sån glädjespridare mitt i tragedin. Och det märkliga är att ibland kan till och med tragedin bli vardag efter ett tag…

 

Nya löften, förändringar och mål?

Så här års fylls tidningar och tv-program av tips på hur vi ska kunna hålla våra nyårslöften och förverkliga de förändringar som vi önskar. Men som alla vet så är det lättare sagt än gjort att genomföra dessa. Intressant nog visar forskning att om vi ser bakåt i våra liv så kan vi se att vi förändrats, troligen oavsett vilka nyårslöften vi gett eller inte gett, men om vi tänker framåt så har vi svårt att tro att vi förändras. Då tänker vi istället att vi ska fortsätta vara de vi är idag. Varför är det då så? För visst förändras vi genom hela livet – erfarenheter och upplevelser upphör ju inte bara för att vi blir äldre. Kanske handlar det om en psykologisk försvarsmekanism, tror forskarna vid Harvard University och Virginia University. Om vi vore säkra på att både vi själva och andra skulle förändras rejält så skulle det vi sysslar med nu kännas meningslöst, ja kanske till och med onödigt…. Och det är svårt att stå ut med.

Överhuvudtaget är talet om tid och vad vi ska göra med våra liv detta nya år många gånger snarare stressande än upplyftande. Professor Bodil Jönsson poängterar att vi i glädjen över att allt numera tycks möjligt, såsom att ha kontakt med gamla och nya vänner, resa över hela världen etc, tycks glömma att människan har sina egna gränser i tid och rum. Att ha ont om tid handlar snarare om att ha ont om liv, menar Jönsson.

Så vi ska vi göra nu med 2013? Ta det som det kommer? Eller försöka göra upp en plan? Kanske delmål åtminstone? Jag vet faktiskt inte. Det enda jag vet är att förra året präglades mycket av sjukdom och det vill jag ju helst förhindra i år. Men kan man det? Till viss del, förstås, då vi vet att rätt mat, god sömn, motion etc främjar hälsan. Men om man ändå blir sjuk? Det är lätt att tro att man kan kontrollera det okontrollerbara och kanske till och med skuldbelägga den enskilde som blir sjuk. Ändå vet de flesta av oss att man aldrig har några garantier för hälsa.

Nåväl, ett perspektivbyte är väl aldrig fel. Att se trista saker som händer från ett annat håll? Kanske leder det till nåt gott i slutändan? För visst är det så att vi gärna vill finna en mening i saker och ting som händer. Det känns helt enkelt för svårt att tro att hela tillvaron är slumpartad för då skulle man ju också förlora makten över sitt eget liv och sitt eget handlande. Så även om vi å ena sidan enbart är ett frö i vinden, så är vi också otroligt betydelsefulla för åtminstone en handfull människor. Och då är vi tillbaka till vikten av att vårda oss själva och våra relationer, och att göra det vi tycker är kul – oavsett om det är att jobba, musicera, resa, läsa eller älska.

God fortsättning! Och efter lite funderande så kan jag inte låta bli att ta med två bra låtar denna gång!

 

Förändringar

Även om vi ibland kan tycka att allt rullar på i den vanliga vardagen, så består också livet av ständiga förändringar. Vi har alltid att förhålla oss till mindre och större saker som gör att vi får tänka om, ändra oss eller  byta perspektiv. Åldrande är en sak som sker sakta och successivt, men som förändrar våra livsvillkor så småningom på ett relativt drastiskt sätt. Hälsa är en annan faktor som också gör att allt kan sättas på sin spets.

I senaste numret av Genus nr 1/12 sätts hälsans villkor i relation till olika föreställningar om män och kvinnor.  Hälsan påberkar våra val, vår självuppfattning och i förlängningen vår egen och andras hälsa, menar redaktör Inga-Bodil Ekselius.

Samtidigt är det viktigt att poängtera att man inte behöver vara olycklig för att man är sjuk, eller lycklig för att man är frisk! Men visst är det som ordspråket säger ofta så att den friska har många önskningar och den sjuka bara en! För ohälsa begränsar,  helt klart, livet på en mängd olika sätt.

Själv blev jag påmind om min egen sårbarhet när jag nyligen fick beskedet om en sjukdom som kommer att påverka mig i resten av livet. Och på samma gång blev jag även tacksam över att leva i en tid och i ett samhälle där det finns behandling som gör att man kan leva ett fullgott liv med hjälp av medicinering.  Men innan jag kom dithän att jag visste vad allt beror på, så famlade jag precis som Timbuktu runt i Malmö och kände mig dödstrött! Så småningom kommer jag bara känna mig ”vanligt” trött då och då, och det ser jag verkligen fram emot!;-)

 

Jag, en hubb!

Samhället, och därmed yrkeslivet, förändras – måhända i en allt snabbare takt. Projektanställningar, möjligheter att jobba hemma, nya chefsroller, behov av specialistkompetens m.m. skapar också förändrade behov av nätverk. Ämnet sexologi är exempel på ett område som kräver nätverk för att uvecklas och fördjupas. Det är ett fåtal personer som idag besitter kompetens runtom i världen och som ofta kan känna sig ensamma var och en för sig. Men genom gemensamma konferenser, föreningar, mejllistor, bloggar m.m. – fysiskt och/eller i cyberspace  – skapas ändå möjligheter till kontakt.

Att vara generös med sina nätverk och se till att kompetenta personer i sin tur får träffa varandra, är en viktig del i ökade möjligheter för att ytterligare utveckla ämnet sexologi genom  gemensama nationella och/eller internationella orskningsprojekt, undervisningsutbyten och klinisk verksamhet.

En hubb är en dosa som kopplar ihop olika nätverk. Nicholas A Christakis, författare till Connected, menar att mänskliga nätverk fungerar likadant. Det är länkarna mellan människorna som avgör hur starka och utvecklade de är.

Björn Ranelid, som jag föreläst tillsammans med på en forskningskonferens, är på ett sätt också en hub genom sitt gränsöverskridande sätt att verka mellan litteraturen, föreläsandet och musiken. Många retar sig på honom, men jag tycker han är modig som sticker ut hakan! Själv fick jag hans bok ”Synden” i present efteråt. – passande till en sexolog!;-)

Ännu mer nytt

Nu har jag bytt webbplats för min blogg, så att all info går att hitta på samma sida som min hemsida. Hoppas det underlättar för intresserade läsare!

Äntligen är filmen från min föreläsning om sexolog som profession på En akademisk kvart klar! Duktiga tekniker kunde till slut rädda ljudet!

På torsdag är det dags för doktorand Malin Lindroths mellanseminarium på Institutionen för socialt arbete, Malmö högskola. Den träffande titeln är : När chans övertrumfar risk – en pragmatisk syn på sexualitet bland tvångsomhändertagna ungdomar. Så småningom ska materialet omarbetas bland annat till en SiS-rapport – mer om detta då.

Men dessförinnan är det idag dags för doktorand Jack Lukkerz att berätta om sitt avhandlingsprojekt om sexualkunskap i gymnasiesärskolan. Det är på Centrum för professionsstudier, Malmö högskola.

Imorgon berättar jag om mitt paper ”Hip to be crip?” Om crip teori, sexualitet och personer med intellektuell funktionsnedsättning på ett seminarium vid Centrum för genusvetenskap, Lunds universitet.

Så ser vardagen ofta ut för en forskare; isolerad skrivtid varvas med föreläsningar då tankar testas, omformuleras och ibland revideras i diskussion med andra forskare. Den ensamma tänkaren som så ofta symboliserar kunskap och kunskapsbildning finns sällan i verkligheten….

Till sist, den tråkiga nyheten om Whitney Houston som återigen visar hur sällan yttre framgång avspeglar sig i inre lycka. My love is your love – en hyllning till henne med en av de mest fantastiska låtarna!

 

En stor förlust!

Imorse fick jag det sorgliga beskedet om att Grethe Rønvik, kär norsk kollega, avled hastigt i tisdags den 10 januari på sjukhuset i Kristiansand. Grethe var en stor personlighet; varm, generös och kunnig med ett särskilt hjärta för människor med intellektuell funktionsnedsättning.

Jag fick glädjen att träffa henne många gånger genom åren, både vid de nordiska sexologikonferenserna och då jag blev inviterad att föreläsa vid NFSS – NETTVERK: FUNKSJONSHEMMEDE, SEKSUALITET OG SAMLIV.  Många gånger har jag druckit mitt morgonkaffe i en av de flera specialtillverkade keramikmuggar som jag fått av dem med ett stort strålande hjärta på. 

Grethe arbetade i många år i habiliteringsteamet på Nordlandssykehuset i  Bodø som specialkonsulent, fysioterapeut och var även auktoriserad specialist i klinisk sexologi via NACS . Hon var också med och startade upp det norska nätverket NFSS och satt med i styrelsen under många, många år. Hennes engegamang för människor med intellektuell funktionsnedsättning hade också en personlig grund, då ett av hennes fyra barn föddes med en grav funktionsnedsättning.

Människokärlek, respekt för integriteten, humor och en bred helhetssyn på sexualiteten kännetecknade Grethe både som människa och yrkesperson. Grethe, du fattas oss!

Grethe och jag på WAS, världskonferensen i Göteborg, 2009

Det blir inte alltid som man tänkt sig…

Nytt år, nya föresatser. Många lovar sig själva och andra förändringar i samband med årsskifte, andra råkar ut för förändringar som man varken vill eller planerar för. Förutom stora livsavgörande förändringar, så händer det mindre saker för de flesta som gör att det inte alltid blir som man tänkt sig…

För egen del har något så banalt som en förkylning gjort att jag får stanna hemma och jobba idag istället för att sitta på högskolan efter en skön julledighet. Typiskt, då det var tänkt att man skulle cykla iväg utvilad och stark!

Andra förändringar är den radiointervju som jag utlovade i december i programmet Tendens i P1. Istället för att sändas blev det ett nyinsatt program om ”Prata om det” som då fick ett pris. Idag kommer därför programmet om ungas bilder på nätet klockan 11.03.

Inspelningen från Malmö högskolas ”En akademisk kvart” den 7 december då jag föreläste om Kärlekens professionalisering har ännu inte lagts ut på nätet, som jag utlovade i mitt förra blogginlägg, men kommer förhoppningsvis inom kort.

Ytterligare förändring är att mina böcker på Argument förlag har köpts upp av Studentlitteratur. Fram till och med februari kommer det fortfarande att gå att köpa Hur gör man? och Emma-böckerna via Argument.

I övrigt innebär våren att de tre forskningsprojekten om sexologer som profession, tvångsomhändertagna ungdomars sexuella riskbeteenden och sexualkunskap i särskolan fortskrider. Den 1 februari börjar Jack Lukkerz som doktorand i det sistnämnda projektet och den 16 februari har doktorand Malin Lindroth sitt mellanseminarium om SiS-ungdomarna med universitetslektor Ronny Tikkanen som opponent. Glädjande förändringar och framsteg!

Som motvikt till dessa väntade och oväntade förändringar får vi väl blicka mot stjärnhimlens fascinerande beständighet (eller…?). Helgens operaupplevelse med den oförutsägbara tenoren Rickard Söderberg får avsluta för denna gång.

Summa summarum

Så var det dags att samla ihop erfarenheterna av det gångna året och blicka framåt inför nästa. För egen del var 2011 yrkesmässigt ett spännande år med många positiva upplevelser, men också en hel del arbetskrävande insatser. Många gånger kändes det som att tiden inte räckte till för allt, men å andra sidan är ju det gränslösa arbetet kopplat till frihet en del av det akademiska livet som det gäller att kunna förhålla sig till. Två saker har jag lagt särskilt mycket tid på, precis som många andra akademiker, nämligen publiceringar och anslagssökande.

Krav på publiceringar och beviljade forskningsmedel är viktiga meriteringar som man ska sträva efter som forskare. Samtidigt finns en risk med att den initiala nyfikenheten och intresset för forskning försvinner  i all byråkrati i en värld som alltmer handlar om var och hur man ska publicera, och inte om vad, för vem och varför man i grund och botten forskar.

Ulf Kronman, bibliometriker vid KTH, bekräftar i Universitetsläraren nr 20/2011 min upplevelse av att publiceringar av akademisk forskning har fått en ny roll. Förutom att förmedla vetenskapliga rön, så har de nu fått ett eget värde och måste därför vårdas som ett kapital, säger Kronman. Det handlar inte enbart om den enskilde forskarens goda rykte, utan även om lärosätets möjligheter till anslag och rankning.

Själv har jag tyckt det varit roligast att skriva monografier, där man kan utveckla kvalitativa resonemang och beskriva och presentera forskningsresultat på ett komplext och mångfacetterat vis. Gärna på svenska när det rör forskningsfenomen där resultaten bör nå en svensk läsekrets, både på fältet och i forskningen. Men, meriteringsmässigt är detta inte alls lika högt rankat som en artikel på engelska på 15-20 sidor i en internationell tidskrift. Inget ont om vikten av internationell kommunikation med forskarvärlden, men en allt större slagsida mot engelska artiklar är inte heller enbart av gott.

När det gäller forskningsmedel så har jag glädjande nog fått två forskningsprojekt beviljade i år, och det känns förstås härligt med tanke på hur mycket tid man lägger ner på ansökningar. Men även detta får mig att fundera; hur mycket tid hade jag istället inte kunna lägga direkt på forskningen om inte så mycket handlade om ansökningsförfaranden som dessutom ofta sker i flera steg? Bo Ahrén, avgående dekan vid Medicinska fakulteten i Lund skriver i dagens Sydsvenskan om hur externa aktörer styr svensk forskning. De flesta fakulteter idag finansierar enbart 20 procent och resterande 80 ska de enskilda forskarna själva dra in. Grundtanken med konkurrens är god, menar både Ahrén och jag, men det innebär också många kontraproduktiva resultat. Exempelvis hittar sällan intressanta, men osäkra forskningsprojekt några finansiärer, ansökningar tar som sagt en stor del av arbetstiden och det blir de externa finansiärerna som riskerar att styra forskningen.

Nåväl, förutom att jag tillhör de priviligierade som faktiskt fått beviljade anslag, så har två stora internationella konferenser för egen del bidragit till att ytterligare släta över vedermödorna och sprida kunskap, glädje och lite glamour över forskningstillvaron under 2011: världskonferensen i sexuell hälsa (WAS) i Glasgow och Internationell Academy of Sex Research (IASR) i Los Angeles. I de tre forskningsprojekt som fortskrider nästa år siktar vi på att medverka bland annat på HAB2012 i Örebro när det gäller studien om sexualkunskap i särskolan, och IASR i Lissabon vad gäller sexuellt riskbeteende bland tvångsomhändertagna ungdomar. Dessutom blir det en professionskonferens i Århus, kopplad till studien om sexologer som profession.  Slutligen, så kommer sammanträdet i världsstyrelsen för WAS troligen att läggas till EFS i MAdrid, men det är frågan om pengarna räcker till alla resor…

Min förhoppning inför det nya yåret är att finna en relevant nivå av yrkesmässig stimulans och utmaning, där möten med gamla och nya arbetsgrupper skapar något kvalitativt nytt. Trygghet att tillsammans våga prova ofärdiga och nya tankar och perspektiv är enligt mig en av de viktigaste aspekterna för god och innovativ forskning. Kunskapsutveckling sker inte i ett vaccum och tänks sällan ut av en enskild autonom forskare instängd på ett rum. Diskussioner med studenter, granskning av egna och andras texter anonymt, s.k. peer review, och öppet på seminarier och disputationer är istället centralt, men detta bör förstås fortgå i en kreativ anda och inte i en kritisk nedlåtande ton. 

Så, leve den fortsatta kunskapsutvecklingen både via forskning och undervisning under 2012 och låt oss fortsatt göra denna akademiska resa till ett privilegium för dem som redan är på tåget och öppna dörrarna för dem som snart ska stiga på! Tack alla goda kollegor, doktorander och studenter!

GOTT NYTT ÅR! Here we go again!

 

Uppkopplad, nedkopplad, återkopplad, men avkopplad?

Så har det gått ett par veckor redan sedan vi kom hem från Indien. Jag hade bestämt mig för att inte vara ständigt uppkopplad utan verkligen passa på att slappna av. Men tiden som nedkopplad från cyberspace hade sitt pris när jag kom hem till en överfylld mejlbox! Eftersom högskolan samtidigt byter e-postsystem har jag  ännu inte riktigt hunnit ifatt… puh! Så för närvarande känner jag mig inte särskilt avkopplad…

Samtidigt är det mycket spännande på g, som ändå ger energi. På onsdag den 7 december är det min tur att föreläsa på En akademiskt kvart på Stadsbiblioteket utifrån temat: Kärlekens professionalisering. Föreläsningsserien vänder sig till allmänheten som är intresserad av aktuell forskning vid Malmö högskola och har blivit mycket populär.

Och nästa måndag 12 december intervjuas bland annat jag i P1 Tendens 11.03 om ungdomar och pornografi. Själv ska jag berätta om den kvalitativa studie som Sven-Axel Månsson och jag beskriver i boken ”Sex överallt, typ!?”, men det handlar också om unga och nätet och de bilder av sig själva som många lägger ut.

Mellan filande på artiklar och rapportering av forskningsprojekt, så har jag även tränat texter till årets konserter med Gabriel Forss. Först nu – efteråt –  sitter texterna som fastgjutna, och det är när helt andra formuleringar bör finnas tillgängliga i mitt huvud. Men inför onsdagens föreläsning så passar det väl med ett kramkalas?!;-)