Att sexbrott är svårt och komplicerat juridiskt sett är de flesta överens om. Förutom juridisk kunskap krävs kompetens från andra ämnesområden för att få ett så fullgott underlag som möjligt för bedömningen. I det aktuella fallet med den fjortonåriga flickan med intellektuell funktionsnedsättning, som blev utan skadestånd trots att vuxna män erkänt att de haft sex med henne, belyses starkt behovet av kunskap om funktionsnedsättningen kopplad till sexualitet.
I Sydsvenskan den 1 mars 2011 framkommer att hovrätten ifrågasatt flickans förmåga att ge en sammanhängande bild av övergreppen. Det är då viktigt att veta att en intellektuell funktionsnedsättning innebär just begränsningar i förståelsen av förlopp och sammanhang. Dessutom har man svårare att uppfatta det som är underförstått och sägs ”mellan raderna”. Sexualitet är därför ett område som kan vara särskilt komplicerat att hantera och förstå när man har en intellektuell funktionsnedsättning, just för att det så ofta uttrycks genom antydningar, metaforer, symboler och koder. Dessutom kan det finnas begränsningar i att uppfatta samhälleliga värderingar och normer rörande sexualiteten och förstå vad som anses ”normalt” eller inte, och vad som är tillåtet att visa, av vem, när och på vilka sätt.
I Sydsvenskan 3 mars 2011 hävdar kammaråklagare Ulrika Rogland att barnens perspektiv saknas i de svenska rättssalarna. Det här fallet visar att om barnet dessutom har en funktionsnedsättning, så är det ännu svårare att bli trodd. Rogland menar även att rätten oftast fokuserar på våld och att ett passivt barn inte bedöms på samma sätt som ett barn som gör motstånd. Det är då angeläget att påpeka att många som har en intellektuell funktionsnedsättning befinner sig i en livslång beroendesituation, vilket gör att det är svårare att säga ifrån när man i nästa stund är i behov av stöd och hjälp. Begränsningar i språk- och kommunikationsförmåga bidrar ytterligare till utsattheten. Mognadsmässigt befinner man sig på en nivå som skiljer sig från den kroppsliga, vilket gör att man kan hamna i situationer med sexuella förväntningar som inte motsvarar de egna.
Vi vet även att många unga med en lindrig intellektuell funktionsnedsättning har en stark önskan om att leva ”som alla andra”; känna närhet, beröring, gemenskap, ha en pojk- eller flickvän etc., och att vissa kan göra ”allt” för att uppnå detta mål. Konsekvensen kan bli att man istället hamnar i en sexuell risksituation, med svårigheter att uppfatta vad som handlar om den egna sexuella lusten respektive andras behov och önskningar.
Sammantaget innebär detta att omgivningens lyhördhet för när en person med intellektuell funktionsnedsättning far illa är av största vikt. Många unga med intellektuell funktionsnedsättning lever också i en skyddad värld, där anhöriga och personal oroar sig för sexuella övergrepp. De flesta råkar därför inte ut för något ont, knappt heller för något gott. Men den mindre grupp, som av flera skäl, befinner sig i ett utanförskap och råkar illa ut, riskerar således att hamna i en särskilt utsatt situation då man heller inte har förmågan att berätta på ett trovärdigt sett vad som hänt, eller i vissa fall inte själv förstår det otillbörliga. När detta uppdagas ska det finnas ett rättsväsende som kan bemöta den unge som vittne och offer utifrån den personens förutsättningar, och inte utifrån mallen vuxna utan intellektuell funktionsnedsättning. Således borde det vara självklart att den kompetens och kunskap som finns om sexualitet och intellektuell funktionsnedsättning tillvaratas i större utsträckning i Sveriges domstolar.
