Författare: Lotta Löfgren

Det pågår en intensiv debatt om hur vårt sätt att läsa förändrar oss som människor och där man till och med kan se att hjärnan "bygger om sig" utfrån vårt nya sätt att snabbt skumläsa oss till det som vi anser vara viktiga och intressanta slutsatser. Författaren NIcholas Carr har skrivit en artikel i magasinet The Atlantic "Is Google Making Us Stupid?" där han oroar sig för utvecklingen. Sällan tar vi oss tid till fördjupning eller reflektion och språkforskaren Maryanne Wolf menar att detta i längden minskar vår förmåga att tolka olika saker på ett fördjupat sätt.

Jag kan känna igen mig i det snabba sökandet efter poänger, slutsatser och det "viktiga". Som forskare och lektor läser man otroligt mycket; både andras och egna texter. Snabbläsandet kan förstås göra att man ibland missar författarens intentioner, eller det som sägs mellan raderna. Eller det som inte sägs.

Men ibland sjunker jag ner i en stol i trädgården med en text som gör att jag inte kan låta bli att stanna upp, fundera, titta på trädens kronor och låta orden sjunka in. Delar av texten tolkar jag vidare ihop med andra egna erfarenheter och helheten blir mer än det från början skrivna. Upplevelsen av en känslomässig eller intellektuell kick av ordens värde är njutbar och omslutande.

Sen skyndar jag vidare, efter ny kunskap, annorlunda kunskap, andra berättelser, nya sätt att använda ord….

Ja, jag lever i powerbrowsandets tid där 30 sekunder är en lååååång tid…

Då är det härligt att sätta sig ner och lyssna på Håkan Hellströms: Kärleken är ett brev skickat tusen gånger.

Igår startade Malmöfestivalen med en massa olika uppträdanden, matupplevelser och kulturevenemang runtom i innerstan. För första gången medverkar Malmö högskola med spännande utbud hela veckan i  ett eget tält. Fredagen gick under kärlekens tema och på Lördagsplan (strax bakom stadsbiblioteket) fanns möjlighet att samtala med forskare från högskolans om deras böcker om bland annat mäns föräldraskap, idrott och maskulinitet och sexualitet och islam. Dessutom fanns en kärleksverkstad där barn kunde pyssla och göra egna kärleksfulla konstverk.

För min del mötte jag en kurator från särskolan, en studievägledare från gymnasiet, en svensk filmregissör nyss tillbakaflyttad från danmark och en representant från en swinger-club! Diskussionerna utgick från mina böcker om funktionshinder och sexualitet, internet och sexualitet och sexualiseringen av det offentliga rummet.

Tänk så kul det är att få frågor som: Vad är det du vill med din forskning? Vilka vill du nå med det du skriver? Varför forskar du om kärlek och sexualitet? Och att möta människor som har fångats, berörts eller använt det jag skrivit är en härlig känsla! Det är också därför jag är så intresserad av s.k. tillämpad forskning, med en tydlig koppling mellan forskning coh praktik.

Och vad svarade jag? Det ska jag berätta sen….

Föreställ dig hur det skulle vara att veta att du skulle genomföra den sista föreläsningen i ditt liv? Efter att själv ha genomfört ett antal föreläsningar i sexologi, både nationellt och internationellt, som på på många sätt handlar om livet själv, går det inte att låta bli att fundera över vad jag i så fall skulle fokusera. Skulle det vara ner teorier i sexologi, eller bättre metoder i sexualkunskap, aktuell forskning om olika subkulturers sexuella erfarenheter och upplevelser eller om hittills outforskade områden kring sexualiteten såsom tex varför vi människor tänder på vissa saker/situationer/personer? Eller, vad skulle det handla om?

Professor Randy Paush (f 1960) vid Carnie Mellon University visste att han bara hade veckor kvar att leva när han höll följande föreläsning:

Att vara kreativ, tillåtande och kärleksfull, både mot sig själv och andra, verkar vara det viktigaste för de flesta av oss!

Tillbringade en långhelg på Hällungens kursgård med två av mina döttrar. Det var yoga, workshops med NVC-kommunikation, bild, dans, musik, paddling och promenader m.m.. Mycket speciell känsla att ta ett kliv åt sidan och leva på ett annat sätt några dagar. TIdiga mornar med yoga och meditiation, vegetarisk mat och umgänge med nya människor från olika länder. Vi bodde med vandrarhemsstandard, och ibland kändes det på överlevnadsnivå med tanke på antal toaletter och duschar i förhållande till alla människor…
En kväll "rymde" vi till Lysekil; döttrarna började ropa på chips, kött och dvd-film! Men i stort hade vi spännande och intressanta dagar tillsammans och ett minne för livet.

Men imorgon bär det av till Malmö igen! Spännande – hur är man när man ska agera Levande bok? Och kommer folk att vara intresserade av att besöka högskolans evenemang? Hoppas det!

Innan högskoleterminen drar igång för fullt, så visar Malmö högskola upp sig på Malmöfestivalen från och med fredagen den 15 augusti och en vecka framåt. Det här är ett spännande sätt för högskolan att få berätta om intressant och aktuell forskning på ett lättsamt och avdramatiserat sätt. Själv ska jag agera "Levande bok" på temat kärlek, sex och relationer. Läs på mer högskolans hemsida!

På fredagen kan ni även träffa andra spännande forskare: Lars Plantin (mäns föräldraskap), Jesper Fundberg (om manlighet och idrott) och Pernilla Oius (kön, sexualitet och islam).

Varmt välkomna!

Men först oersättlige Ernst-Hugo feut. Bo Kaspers om livet, döden och kärleken….

Inläggen blir färre när solen skiner och det är semester. Om nån lockas till Varberg på grund av rykten om salta hav, sol och vind så kan jag bara intyga att det är sant – just nu iaf!!

Återkommer när det är dags för medverkan "Hyr en forskare" på Malmöfestivalen vid Lördagsplan fredagen den 15 augusti mellan klockan 15-18!

Kan inte låta bli att lägga ut ännu en fantastisk låt med Monica Z. Själv är jag också född värmlänning och känner mig ofta stolt över denna musikaliska närhet med en stjärna av världsklass. Den här låten försökte jag mig på när jag sökte in i Varbergs kammarkör.

Tro mig eller ej   – jag kom in. Säkert beroende på att både text och musik är i en obeskrivlig samklang och då kan ingen säga nej…..

De akademiska inslaget i inläggen tenderar att bli mindre när det är sommar. Och så ska det väl vara i semestertider! Åter från ännu en minisemester (så är det när man har barn i olika åldrar och de äldsta jobbar och inte längre vill hänga med, samtidigt som de bor hemma och man inte vill lämna dem ensamma i huset för länge…). Den här gången var målet Valön utanför Fjällbacka. Det var tjugotre år sedan vi var här sist.

Nu klättrade vi igen upp på berget, med den fantastiska utsikten över skärgården, med två av våra barn, paddlade havskajak och levde gott pensionatsliv (vilket vi inte hade råd med sist).  Och barnen fiskade krabbor – detta tidslösa nöje! Summertime!

Igår kväll var det dags för Magnus Uggla. I en hast bestämde vi oss för att "Lets go, lets go, lets go, lets go, lets go ner på stan…". Är det trettio år sen han kallade på oss sist?;-) I vilket fall; nu var det en ny generation som diggade och kunde alla texterna tillsammans med oss äldre. Och han såg exakt likadan ut.

Ett kapitel i min avhandling "Får jag lov? " har samma namn som Ugglas klassiska ballad. Det är en analys av kärleksmöten och mötesplatser och dess ramar för unga med intellektuella funktionsnedsättningar. Jag intervjuar bland annat en man som arbetar på danser som riktas till med ungdomar funktionsnedsättningar. Han säger:

"För det står ju en buss och väntar och det går liksom inte att åka med "fel" buss hem…. och då tänkte jag: "Hur sjutton skom dom kunna? Och sen står föräldrarna och väntar vid station! Hur kul hade jag tyckte det var om mamma stod där och vcäntade när jag hade varit på dans som ung?? Nej, här tar man dom under armemm och går hem!"

Igår kväll träffade jag en av "mina" gamla elever från särskolan. Magnus Uggla är en av hans stora idoler. Vi blev lyckliga båda över att återse varandra, och att göra det vid ett sådant högtidstillfälle!

Och det regnade igen…

Lyckliga gick vi hem, min äldsta dotter och jag, efter att ha tillbringat en kväll i ösregn och sol med en fantastisk regnbåge högt över Varbergs fästning. Unga och gamla, män och kvinnor – alla sjöng de tillsammans med Lars Winnerbäck om kärlek, tvivel, vardagsrealism, förhoppningar och nytända hopp. Den rödhåriga mannen på scenen såg ut att älska publiken och den kärleken var inte obesvarad…

Dessförinnan Maia Hirasawa och Miss Li – två vackra kvinnor med begåvning, musikalitet och utstrålning. När Miss Li kom upp på scenen och sjöng tillsammans med Winnerbäck stod tiden stilla. Och längst upp på fästningen stod några tjyvlyssnare, med en säkert fantastisk utsikt över vattnet och folkhavet.

Foto: Matilda Mårtenson