Idag sägs det att parnormen är starkare än heteronormen, dvs den ”goda medborgaren är inte längre nödvändigtvis hetero men han eller hon lever i ett parförhållande och har gärna barn”. Detta går att läsa i senaste NIKK-magasinet nr 1. 2011 med tema familjepolitik.
En forskargrupp som studerat intimt medborgarskap i Europa beskriver hur stark parförhållandet är som norm för det priviligierade livet, tvärs över länder som på många andra sätt är olika. Den som bryter mot parnormen hamnar utanför och riskerar att uppleva sig diskriminerad. Fram till en viss ålder ses det som spännande och häftigt att som singel resa och gå på olika aktiviteter ensam, därefter som sorgligt på gränsen till tragiskt.
Gayrörelsen haft stor betydelse för att utmana heteronormen, men någon motsvarande rörelse finns inte gentemot parnormen, inte heller för dem som är frivilligt barnlösa. Att driva singlarna sak, är inte samma sak, eftersom dessa organisationer snarare syftar till att man ska träffa någon och bilda par.
Spontant kommer jag att tänka på Susanne ALvengrens låt för länge sedan om att ensam ensamhet är bättre än ensam tvåsamhet…. inte är det så att det någonsin har varit lätt att skilja sig, men ännu svårare är det säkert när det ska upplevas som ett misslyckande i förhållande till parnormen.
Här en annan favorit från förr…. apropå romantiserad syn på parlivet;-)
No comment yet, add your voice below!