Igår sände Svt 2 dokumentären "Martina och jag". Det var ännu en gripande berättelse av min favoritfilmare Tom Alandh. Han har följt Martina i trettiofem år och även intervjuat hennes mamma om livet med ett barn som föds med Downs SYndrom "Titta ner, säger mamman när hon ska sminka Martina, som i Down. Varför heter det inte Up? undrar då Martina och skrattar".
Det sägs mycket tänkvärt i filmen om möjligheter till självbestämmande när man har en funktionsnedsättning, men kanske handlar filmen framförallt om vikten av att se individen och inte gruppen "utvecklingsstörda". Det är verkligen stora variationer och det går inte fastslå samhälleliga insatser som gäller för alla. "Det är svårt för Martina, som hamnar i ett ingemansland, säger mamman, hon kan väldigt mycket men behöver ändå hjälp med en hel del.
Vårt behov av att kategorisera verkar vara starkt, men varför får man egentligen inte bara vara den man är?
Läs även andra bloggar om Downs syndrom, Tom Alandh, se människan
No comment yet, add your voice below!