Varför sysslar jag med forskning? Varför utbildade jag mig inom akademin? Vad ska forskningen vara till för? Dessa frågor får jag ofta när jag är ute och föreläser utifrån högskolans s.k. "tredje uppgiften", dvs förmedlingen av kunskap till "omvärlden".
För mig hör allt ihop. Jag är intresserad av att producera kunskap som förmedlas till dem det gäller. Om man som jag forskar om områden som rör männskors innersta, i det här fallet sexualtieten, så är det viktigt att resultaten når dem det gäller och deras närstående. Det kan handla om personal och anhöriga som arbetar med ungdomar med intellektuella funktionshinder, i de fall då resultaten pekar på hur viktigt samspelet är mellan dessa ungdomar och omgivningen i utvecklingen av sexuell integritet och självkänsla.
Professor Björn Larsson, Lunds universitet, säger i senaste numret av Universitetsläraren (13/08) att han saknar diskussioner kring vad forskningen är till för. Han menar också att forskarvärlden måste bli mänsligare, hederligare, mer lyhörd för kritik. Karriär och prestige tar över vårt egentliga uppdrag, dvs att producera och förmedla kunskap, att beskriva verkligheten. Björn Larsson poängterar att det är studenterna som är det viktigaste föremålet för kunskapsförmedlinge. Det är dom som ska föra kunskapen vidare ut i samhället, och därför måste kunskapen vara just användbar.
Jag skyndar mig att beställa hans senaste bok – Filologens dröm – en samling noveller med inspiration från akademin, som beskriver olika forskargestalter, deras vedermödor, prestige, tvivel och besatthet.
Och tänker sedan tillbaka på Island; naturen, människorna på konferensen – många vars livsgärning tillhör sexologin.
Läs även andra bloggar om Akademi, tredje uppgift, litteratur
No comment yet, add your voice below!