Nyligen blev jag inviterad att ingå ett nystartat internationellt nätverk rörande forskning om ”onscenity”. Det tog ett tag att förstå det konstruerade ordet som alltså handlar om forskning om synliggörandet av sexualiteten i olika kulturella former och i vardagslivet. Alltså, ”sexualiteten på scen”, typ… Mer specifikt handlar det då om forskning rörande den lättillgängliga pornografin, unga människors uppväxande i det sk sexualiserade (ofta även nämnt som det pornofierade) samhället och normaliseringen av sexuella bilder och uttryck i mode, media och kultur och användandet av internet och andra digitala kommunikationsmedier i sexuella syften.
Med andra ord rör nätverket den forskning som professor Sven-Axel Månsson och jag tidigare gjort i ett nordiskt projekt, som bland annat publicerats i böckerna Generation P? Youth, Gender and Pornography 2007 och Sex överallt, typ 2006. Ibland har vi känt oss otåliga och tyckt att dessa studier uppmärksammas först nu. Kanske var vi tidigt ute…. I vilket fall, ämnet rör både föräldrar som oroar sig för vad deras ungdomar gör på nätet och för att de ska råka illa ut, och dem som undrar om deras partners är otrogna på nätet eller tittar på porr samt yrkesverksamma som på olika sätt kommer i kontakt med de mer mörkare sidorna av nätet som sexmissbruk, grooming, barnpornografi m.m.
Men faktum är att vår svenska studie trots allt visar att de flesta ungdomar använder sig av ett antal strategier för att inte råka illa ut och inte få sin självkänsla försvagad (i alltför stor utsträckning). Det hindrar dock inte många från att vara kritiska både mot vuxenvärlden som helhet (som de menar har ansvaret för den utveckling som skett) och mot pornografi i synnerhet. Men det å andra sida hindrar heller inte ungdomar från att konsumera porr, om än i olika utsträckning och i olika perioder. Verkligheten låter som vanligt sig sällan fångas i några enkla fraser. Och går det överhuvudtaget att prata om ungdomar som grupp – består inte de, precis som alla andra, av en samling individer av olika kön, med skilda bakgrunder, resurser etc.? Kanske är det så forskningen borde framskrida – att ta fram variationerna, det heterogena och det specifika istället för att klumpa ihop och generalisera?
Fast hur ska man då kunna teoretisera kring sina resultat och dessutom sprida dem till media – ibland som motbild till de grova förenklingar som vissa gånger målas upp både av Internet som ett mörkt hot och om ungdomars demoralisering? Ja, ja…. nu blev det svårt. Jag får återgå till insamlandet av data i en annan studie nu….
No comment yet, add your voice below!