Upp på Teides topp och ner i kratern

Livet består allt som oftast av toppar av dalar för de flesta människor. Ibland är det tydliga med- och motgångar, som andra människor märker, andra gånger är det sånt som pågår i en individs inre. Det säkra är att vi sällan vet hur andra upplever sin tillvaro, och ibland kan det faktiskt vara precis tvärtom mot hur det verkar utifrån.

Under en veckas välbehövlig semester besteg vi vulkanen Teide. Nåja, inte ända upp för det var tyvärr inte tillåtet till min mans stora  besvikelse. Men vi gick så högt som det var möjligt; lite hjärtklappning och kyla men en härlig utsikt på cirka 3600 meters höjd (de sista metrarna till 3718 var alltså onåbara). När man  befinner sig ovan molnen får man ibland en upplevelse av perspektiv – vad är viktig? ska man sikta mot nåt annat eller helt enkelt bara stanna upp och njuta av i tillvaron? Har man tur kan en sällsynt känsla av balans i tillvaron infinna sig, då man inser att topparna kräver sina dalar för att man fullt ut ska njuta och ta tillvara på livets glädjeämnen.

Den senaste månaden har sannerligen bestått av en berg- och dalbana av förhoppningar, osäkerhet och firande av milstolpar. Jag installerades formellt som professor vid Malmö högskolas årshögtid den 18 oktober – en högtidlig stund fylld av vacker musik och akademiska ceremonier. Men vilka förväntningar ska man leva upp till, och hur ska dessa möjliggöras? Klarar man det? Och till vilket pris?

Därtill är det nu klart att ett nytt Centrum för sexologi och sexualitetsstudier startar 2014. Tanken är att spännande fakultetsöverskridande forskning ska möjliggöras, som ska bidra till att sätta Malmö högskola än mer på kartan vad gäller sexualitetsforskning. Fantastiska möjligheter, men som samtidigt sätter alla medverkande forskare på prov vad gäller att ytterligare utmärka sig i förmågan att samverka och i konkurrensen om forskningsmedel.

På många sätt är akademin en speciell värld, där människors engagemang och drivkrafter kan samspela till förnyelse och kreativitet och andra gånger till svårigheter att se varandras förtjänster och kompetenser utifrån att konkurrensen är stenhård. Att vara vänner med kollegor, som samtidigt är ens konkurrenter kräver mycket av var och en som människa. I slutändan går det ändå för det mesta bra, vilket faktiskt är fantastiskt.

I dessa dagar är det också mycket speciellt att konstatera att en av mina närmaste kollegor, tillika min tidigare forskningshandledare, professor Sven-Axel Månsson nu går i pension. Jag vill inte likna det med toppar och dalar, men nog är det en milstolpe som inte riktigt kan fångas i ord när yrkeslivet för en person som bidragit så mycket till dagens sexualitetsforskning nu trappar ner och blir emeritus. Glädjande nog vet vi i dessa dagar att han kommer att finnas med i uppstarten av centrumbildningen under minst ett år framöver, liknande en spin doktor!;-)