”Är det inte en märklig värld, den där Akademin?” ”Hur orkar ni att hålla på och jämföra er med varandra hela tiden?” ”Räcker det inte nån gång – måste man klättra högst?”
Frågorna kan bli många till forskare inom universitet och högskolor. Att arbeta inom en hierarkisk värld innebär ständiga rankningar, bedömningar och betygssättningar – både av sig själv och de man i sin tur gör av andra. Klart det är jobbigt många gånger. De gånger man lyckas dra hem forskningsmedel, få en artikel publicerad eller bli befordrad är lyckan stor. Men ibland överträffar nästan känslan av lättnad glädjen, eftersom pressen kan kännas så stor. För de flesta får nämligen inga forskningsmedel, och majoriteten av de artiklar som skickas in blir refuserade direkt eller kräver omfattande omarbetningar när man äntligen efter lång väntan får besked.
Så hur hanteras detta? Ja, vissa ”triggas” och drivs av ambition och/eller vinnarskalle och tänker att ingenting är omöjligt! Andra drivs av plikt och lojalitet mot arbetsgivaren och försöker stödja lärosätets förväntningar på resultat, eftersom det är också är en tävling mellan lärosäten för att få tillgång till statliga medel som fördelas bland annat efter medarbetarnas prestationer. Ytterligare några försöker och försöker gång på gång, med kanske allt mer ont i magen, och bestämmer sig så småningom för att ge upp – ”det här var ingenting för mig” eller i värsta fall ”jag tillhör inte dem som lyckas”…
Men så inträffar ljusglimtar där glädjen över att vara i ett sammanhang, med ett engagemang i ämnet och spännande och utvecklande diskussioner med kollegor och studenter, överträffar prestationskraven. Ingen lyckas hela tiden – och det är helt ok. Man gör nämligen oftast sitt bästa – igen och igen och igen. Och det får duga, för det som är bra med att tillhöra ett forskar- och lärarkollegium är att alla inte behöver vara på topp samtidigt. Vi är ett gäng, där några ibland tycks tillhöra gräddfilen men ändå andra gånger plötsligt hamnar på en liten sidoväg. Den kan dock visa sig vara nog så intressant, och plötsligt vidgas horisonten och nya saker dyker upp som leder till helt andra idéer och så börjar inspirationen spira igen.
Nej, det blev inga pengar på Riksbankens jubileumsfond – synd på det intressanta projektet om utvecklingen av digital media och nya möjligheter för kärlek och sexualitet för unga med intellektuella funktionsnedsättningar! Men nästa gång är det kanske jag som granskar ett annat projekt och säger nej. Det ingår nämligen i det här jobbet att göra andra besvikna också. Det är därför vetenskaplig integritet, ämneskännedom och gott omdöme är så viktigt. Och att granska andra kan också lära en själv saker som går att förbättra. Ja, och då gör man sitt bästa – igen!