Då var vardagen och jobbet igång igen – sedan mer än en månad! Vad hände? Hur kunde det gå från noll till hundra på en gång? Under dessa veckor har det varit konferenser, seminarier, styrgruppsmöte för vår nya centrumbildning CSS, föreläsningar för nya masterstudenter i sexologi och för allmänheten på Malmöfestivalen och däremellan förberedelser för dito och planering inför kommande arrangemang. Ikväll ska jag till exempel föreläsa för personal inom daglig verksamhet i Malmö stad.
Det mesta är skoj – var och en sak för sig, men känslan av intensiv tillvaro blir lätt pressad om det inte finns tid för eftertanke och reflektion – gärna tillsammans med andra men absolut med sig själv. Hädanefter ska jag boka in det i almanackan, hur tokigt det än låter, men just för att det inte får missas!
Att sommaren är kort brukar vi säga, men i år har den kommit tillbaka gång på gång. Glädjande på många sätt men också med obehagliga avbrott med intensiva oväder som resulterat i översvämningar av bostäder, museum, musiklokaler och en aula i högskolan där årets NACS (nordiska sexologikonferensen) ska gå av stapeln. Det innebär en viss ändring, då storföreläsningarna nu kommer att vara i Jubileumsaulan på SuS, för er som planerar att åka till Malmö 18-21 september.
Dessförinnan är det ett symposium om Sexualitet och funktionshinder i Sverige och Danmark 18 september i samarrangemang med Centrum för Öresundsstudier vid Lunds universitet. Som det ser ut nu är det redan fullsatt, så vi hoppas på en spännande dag.
Veckan efter är det dags för Socialchefsdagarna i Göteborg, och då ska jag hålla ett seminarium om kärlek, sexualitet och unga med intellektuella funktionsnedsättningar.
När hösten fått sitt obevekliga grepp om norden åker vi några kollegor från CSS till Kubas centrumbildning i sexologi CENESEX. Det ska blir spännande att ta del av deras verksamhet, både vad gäller forskning och masterprogram i sexologi och se om vi kan samverka framöver.
Och sen börjar mitt nya liv i november då jag har bokat in tider för reflektion och skrivande av artiklar och bokkapitel. Det är ju också min roll som forskare. Och kanske, kanske kommer det tid och medel för mer forskning och då börjar igen en fas av intervjuande, analyserande och så småningom nya presentationer av nya forskningsresultat. Och så fortsätter det, om och om igen – låter det tråkigt? Det är det inte!