Att göra det omöjliga

Ibland känns det vi ska klara omöjligt. Det kan vara allt ifrån att föreläsa fast man känner sig sjuk till att få in den där artikeln som man skriver om och om igen…. eller att nå ett större mål i livet som man hoppas på. Men det kan också handla om helt andra saker, som att stötta en vän, partner, ens barn som mår dåligt och som man så gärna vill se en förändring för. Eller att tro att man ska överleva om det eller det drabbar en…

Oftast har vi mer kraft än vi tror och klarar mer än vi kan föreställa oss innan. Men andra gånger räcker det inte- hur gärna vi än ville och hur mycket vi än kämpade, så blev det inte som vi hade hoppats. Då gäller det att tänka att man gjorde sitt bästa. Och sen hantera hur det blev istället.”Måttet på framgång är hur man hanterar misslyckanden”, typ.

Vissa saker kan faktiskt bli bättre trots att det inte blev som man tänkte, exempelvis om man lyssnar på kroppen och stannar hemma när man är sjuk. Världen går inte under. Andra saker som man kämpat för kanske blir en livslång sorg. Men då är den erfarenheten något man kanske så småningom orkar dela med sig till andra. Eller så finns varken förklaringar eller bortförklaringar som kan lindra den sorgen. Det är också att vara människa.

Men då och då behöver vi förebilder, se hur andra klarar sånt som verkar helt omöjligt. Ni som missade dokumentären om Jason Becker – se den. En ung, begåvad musiker som får ALS redan som 19-åring, men som fortsätter att skapa musik trots att han är fångad i sin kropp. Ett sånt öde, men en sån glädjespridare mitt i tragedin. Och det märkliga är att ibland kan till och med tragedin bli vardag efter ett tag…

 

Som en trettonåring!?

I senaste Universitetsläraren (5/2013) utbrister universitetslektor Ebba Lisberg Jensen vid Malmö högskola att dagens studenter befinner sig på en 13-årings nivå när det gäller lärandets praktik. De saknar känsla för hur skriftspråk ska se ut, har jättesvårt att förstå frågor och instruktioner, är ovana vid att citera och vet inte vad begrepp som ”inledning” innebär. Konsekvensen blir att universitetslärarens roll förändras och fokuserar helt andra delar än tidigare. Läraren blir en coach, som stödjer och hjälper till med  allt från att få fram tider för busstabellen till att förtydliga instruktioner gång på gång.

Artikeln väcker förstås både oro och funderingar. Vad beror denna förändring på? Lisberg Jensen reflekterar kring curling-generationen, som inte är van att möta obehag och som fått ständig uppbackning och uppmuntran från sina föräldrar. Skolsystemet i sig är en annan förklaring, menar professor Martin Ingvar (Universitetsläraren 17/2009), och säger att man blandat ihop ”färdigheter” och ”kunskaper” och att man tappat taget om färdighetsinlärningen när man ville komma ifrån ”korvstoppningskunskap”.

Men vad innebär det egentligen att vara som en trettonåring? Vad är det vi associerar till? För egen del bläddrar jag i dagböcker där en snusförnuftig men också känslig ung tjej möter mig i texten, där djupa och existentiella funderingar fyller sida upp och sida ner. Ville jag ha hjälp av vuxensamhället? Nej, snarare märks en stark strävan efter självständighet, frigörelse och separation från dem som ville mig väl och talade om hur jag skulle klä mig, bete mig och vilka jag skulle umgås med. Med hjälp av skrivandet bearbetade jag känslor och upplevelser och förvandlade dem till erfarenheter som stärkte mig som person och gav mig redskap att fortsätta min väg mot vuxenlivet.

Troligen är dagens studentgeneration heterogen, precis om gårdagens, och många av de nutida 13-åringarna lika brådmogna och omogna på samma gång som i tidigare årgångar. Men de tendenser som ändå flera universitetslärare påtalar tyder på att något missas. Kan det vara så att skolan tidigt bör satsa mer på själva skrivprocessen, där unga kan träna sig på att få fram vad som är väsentligt i sammanhanget, att ge en överblick när så behövs och även kritiskt granska det som andra skrivit? Siv Strömqvist är docent i nordiska språk och visar på en modell med rötter i retoriken som anger vad vi ska ta med och inte hur (Manus, nr1/2013). Genom att träna sig på dess faser förstadiet, skrivstadiet och efterstadiet mejslas budskap och kunskap fram via medvetna val av stoff och grafisk utformning utifrån den målgrupp vi skriver för.

Eller är det en samhällelig förändring i synen på kunskap och inlärning överhuvudtaget som kan skönjas? Snabba förändringar av betydelser av ord är exempelvis något som vi alla har att förhålla oss till, och ny teknologi som hela tiden kräver att man anpassar sig  till nya instruktioner och tillvägagångssätt. Är det någon idé ens att lära sig det nya, eftersom även det snart ska förändras? osv.

Nu kommer i alla fall en grym låt!;-) Och kanske har äldre generationer i alla tider oroat sig för de yngre?

 

 

 

”Writing is rewriting!”

Vare sig man skriver skönlitterära eller akademiska texter så handlar en stor del av skrivandet om att skriva om sin text många gånger. Ibland måste man stuva om stora textmassor, andra gånger gör ett enda ord stor skillnad. I slutet av skrivarbetet handlar det om finlir in i det sista. Hur blir texten tydlig? Vad vill jag få fram med min text? En känsla, ett resultat, eller frammana en debatt? Och hur gör jag för att inte ha ”tanke-luckor” i texten, dvs missa att få med det som är så självklart för författaren att hon/han/hen inte tänker på vikten av det? Men inte heller bör man vara övertydlig, för då kan läsaren känna att budskapet blir ”skrivet på näsan” och det är inte heller bra. ”Jag tror mer på saxen, även på pennan”, lär den amerikanske författaren och journalisten Truman Capote ha sagt.

Att skriva är att kommunicera, även om det oftast handlar om ett ensamarbete i den konkreta stunden. Så vem eller vilka är läsarna? Och hur lockar man läsaren vidare, även genom en text som ibland kan vara bastant eller svårtillgänglig? Eller ska man helt enkelt alltid bemöda sig om att skriva så rakt och enkelt att även ”tunga” budskap blir tillgängliga för de flesta?

”I would write a book, or a short story, at least three times–once to understand it, the second time to improve the prose, and a third to compel it to say what it still must say”, menar Bernard Malamud, en annan amerikansk författare.

Nåväl, för egen del är nu som sagt ”min lilla svarta” bok Sexualitet klar och finns att beställa via Libers förlag. Den tog också tid att skriva, trots – eller kanske tack vare – dess lilla format. Att välja perspektiv, avgränsa och mejsla ut det väsentliga utifrån författarens perspektiv är då en stor utmaning.

Nästa vecka är det dags för seminarium för doktorander och seniora forskare. Den här gången är det min tur att presentera min studie om sexologer: Från pionjär till professionell. Att muntligen förmedla resultat och att få dessa kritiskt granskade i en konstruktiv diskussion med kollegor är en viktig del i forskarrollen. Så, återigen, är det bekräftat att den ensamme geniale forskaren som sitter på kammaren och tänker ut resultaten är utdöd. Om han (för det var ju oftast en man) nu någonsin funnits…