Kultur bättre än forskning?

Det är intressant att följa den uppmärksamhet som Jonas Gardells bok Torka inga tårar utan handskar och filmatiseringen av densamma fått. Som forskare jobbar man ofta hårt med att utföra den sk tredje uppgiften – spridning av forskningsresultat till allmänheten – men frågan är om inte fler även skulle satsa på kultur!?;-) Inte alla har varken förmågan, talangen eller viljan förstås, men när det gäller spridningen av kunskap om hiv så tror jag ingen forskare i landet fått ut budskapet så här tydligt.

Nåväl, själv gör jag mitt bästa med att skriva lättlästa böcker för dem som av olika skäl behöver mer lättillgänglig text (en lysande affärsidé, brukar min man säga, att skriva böcker för dem som inte läser!;-). En av böckerna har dessutom blivit musikal på en särskola, och jag har ofta berättat om detta eftersom jag är så stolt.

Nu är det dags för att åka iväg och sprida resultaten från min studie om svenska sexologer till Danmark. Det är dags för årets nordiska professionskonferens och temat är gamla auktoriteter ocn ny legitimitet. Det passar ju faktiskt riktigt bra in på mina resultat som bland annat visar på en förändring från en mer medicinsk och därmed manlig sfär inom sexologin, till en mer psykosocial och terapeutisk och därmed kvinnlig domän. Så ser det inte ut överallt i världen, utan snarare är detta en nordeuropeisk förändring.

Men åter till Gardells romanfigurer, som också funnits och finns på riktigt. Historien väcker sår och obearbetade minnen till liv, sa någon, och nu känns det faktiskt nästan som en nationell sorgeprocess. ”Some die young” och det är alltid sorgligt, men extra tragiskt är det när sorgen paras med de fördomar och tabun som har gällt i detta fall.

 

Hip to be crip?

Idag ska jag iväg och föreläsa i Lund på ett seminarium om cripteori. Utgångspunkten blir en artikel som jag skrivit i Lambda Nordica och som analyserar cripteori, sexualitet och intellektuell funktionsnedsättning. Vilken poäng har egentligen användandet av cripteori? Och för vems skull? I McRuers bok om cripteori beskrivs bland annat hur ordet crip (förkortning av cripple, dvs krympling) kan omvandlas till något som man själv som funktionsnedsatt kan känna sig stolt över, precis som många nu gör med orden gay och queer. Men i boken nämns inte intellektuella funktionsnedsättningar (IF) och jag har därför funderat över möjligheterna för personer med IF att ”ta makten över sitt stigma” och förvandla ett nedsättande ord till något positivt. 

Det som är en akademikers utmaning och stimulans är förstås också det som kan stressa och skapa intellektuell skrivkramp. Tiden till eftertanke, reflektion och skrivande tycks många gånger bli alltför kort. Men de stunder som man känner inspiration så tycks tiden flyga iväg. Att sen ha förmånen att hålla ett seminarium och testa sina tankar tillsammans med andra är också ett privilegium. Många gånger talar man om seminarier som en plats för negativ kritik, positioneringar och maktkamper. Men faktum är att det är fler gånger som jag gått ut ur ett seminarierum, vare sig det varit jag som är föreläsaren eller deltagaren, påfylld med energi och nya tankar och idéer. Så hoppas jag det blir idag också! Jag är lyckligare nu…

Nya tag!

Denna termin blev som sagt en intensiv period av resande, presentationer och möten. Man gör sitt bästa, och många gånger blir det som tur är  mycket uppskattat, andra gånger önskar man att det funnits mer tid för förberedelse och/eller vila dessförinnan. Men hur det än går, så gäller det alltid att ta nya tag! För varje gång är unik och varje gång händer något i stunden tillsammans med just de åhörare som finns på plats denna gång, eller med de diskussionsparter som ingår i mötet.

Nyligen hemkommen från NACS i Helsingfors, så kan jag tacka min doktorand och tillika sjuksköterska Malin för att hon hjälpte mig hitta febernedsättande och halstabletter på ett finskt apotek. Min röst liknade förvisso mest en mans, men det hördes åtminstone vad jag sa. Presentationen om svenska sexologer rönte både intresse och väckte viss debatt, då resultaten visar att ämnet sexologi rör sig från en medicinsk och manlig domän mot en mer psykosocial och kvinnlig dito. Förvisso är alla överens om vikten av ett fortsatt tvärvetenskapligt grundperspektiv, ändå finns spänningar mellan olika discipliner och arbetsmodeller. Men den största spänningen finns gentemot dem som de intervjuade sexologerna uppfattar som icke-professionella, dvs de som saknar en gedigen utbildning i sexologi. Därför anses auktorisationen via NACS  viktig som kvalitetsstämpel, trots att det är få som ansöker om det.

För den som är mer intresserad finns ett kapitel på svenska i Sexualitetsstudier (red. Plantin & Månsson) och på engelska i den nytryckta Pleasure and Health by education, counseling and treatment (red. Kontula).

Nu ska jag packa för att åka på det första mötet i Sexuality Counselling Guidelines – Guideline Development Group  Geneve. Det ska verkligen bli spännande att se vilka de övriga deltagarna är, från vilka länder, och framförallt hur vi ska få ihop ett gemensamt dokument utifrån våra olika geografiska och professionella bakgrunder! .

Och så ser jag fram emot helgen, som både innehåller afterwork och middag med vänner och bokmarknad på Poeten, där jag ska visa mina lättlästa barn- och ungdomsböcker – varmt välkomna!

Men först ska jag  tillbringa några dagar och nätter i gränsen mellan Schweiz och Frankrike….