Det reflekterande samtalet har uppmärksammats och värdesatts som en viktig kunskapskälla ända sedan Sokrates levde. I boken ”Vad är ett universitet? Universiteten i historisk belysning” (red Franke-WIkberg) beskrivs hur han gick omkring på gatorna och talade med folk och genom att ställa motfrågor istället för svar på de frågor han fick så utvecklades ett sätt att frigöra kunskap som Sokrates kallade ”maieutik” (förlossningskonst).
Den som såg tv-programmet professorn och Timotei häromkvällen förundrades kanske precis som jag över hur Arne Naess på ålderns höst börjat tala med sin lilla tyggrid, som han bär med sig överallt. Hustrun svarade med ett snett leende: ”Det är för att Timotei aldrig kritiserar Arne, vilket jag gör”. Trots detta var hon med i leken och var alltsom oftast Timoteis röst. Kanske var det också en gammal akademikers – Naess blev som 27-åring den yngste professorn i Norge på sin tid – protest mot ett helt yrkesliv där kritiken är en central del i utvecklingen av kunskap.
I boken ”Reflekterande forskarhandledning” av Appel och Bergenheim poängteras gång på gång vikten av samtal. Men också vikten av lusten och inte bara plikt under arbetet med att utveckla ny kunskap. Albert Einstein lär ha sagt (se boken Albert Einstein: The Human side: New glimpses from his archives” av Hoffman & Dukas:
”Ingenting riktigt värdefullt kommer från ambition eller från en pliktkänsla; det kommer snarare från kärlek och tillgivenhet till människor och till objektiva ting.”
Glädjen över att reflektera, diskutera och vända och vrida på olika sätt att se och tolka tillvaron är ofta stor när vi ses i Ämnesgruppen i sexologi eller på seminarier på KÖSSA (Forskningsprogrammet Kön, sexualitet och socialt arbete) på fakulteten för Hälsa och samhälle vid Malmö högskola. Hoppas vi kan behålla det så, med eller utan varsin egen liten Timotei! Man kanske inte vet vem man är längre fram i livet. Visst var det länge sen vi hörde Håkan? Denna märkliga, spruckna röst…. med sån känsla
No comment yet, add your voice below!