Som forskare inom framförallt humaniora, samhälls- och beteendevetenskap är detta en central fråga. Ska man få spridning på sin forskning är det viktigt att skriva på engelska och internationalisering är också ett ledord inom dagens högskole- och universitetsvärld. Men hur är det egentligen att skriva på ett språk som inte är ens modersmål, kanske att man inte heller levt under nån längre period i ett engelskspråkigt land? Njae, helt enkelt är det inte. Rättare sagt – jag tycker att det är mycket svårt att uttrycka sig på ett intellektuellt, analytiskt, beskrivande och nyanserat sätt. Som kvalitativ forskare är språket ett viktigt verktyg i beskrivandet av en livsvärld, situation eller ett sammanhang.
Jag hörde nån säga att "även de dukligaste svenskar, som pratar engelska, gör det på en infödd 12-årings nivå". Det här är nånting som litteraturprofessor Ebba Witt-Brattström tar upp i senaste Universitetsläraren 16/08; "Om svenska forskare ska slippa skämma ut sig internationellt måste högskolorna ha tillgång till kompetenta översättare och språkgranskare", säger hon. "Även om det kostar pengar, säger hon att det är det enda som kan leda till en topplacering i den internationella akademiska ligan."
Förutom artiklar på engelska har jag medverkat som medredaktör i den engelska antologin Generation P? Youth, Gender and Pornography. Det var viktigt, tyckte vi, att nå ut utanför Nordens gränser med de forskningsresultat som framkom i den nordiska studien. Dessutom kunde vi då få med fler internationella forskare från exempelvis USA och Kroatien. Och vi hade språkgranskare…
Men lyssna på musik med engelsk text innebär inte samma begränsningar!-) Och These words är kanske de första vi lär oss på engelska!
Läs även andra bloggar om språk, internationalisering, publicering
No comment yet, add your voice below!